Redan innan jag fick barn hade jag klart för mig att jag ville lägga lite extra energi på att finna en alternativ utbildning till min framtida unge. Min bild av den vanliga kommunala skolan var tyvärr inte särskilt positiv. Trista kala lokaler med usel akustik och gammaldags bänkundervisning med memorering som det huvudsakliga inlärningsverktyget.

Inte heller träffade jag någonsin några barn som visade någon entusiasm för skolan. Det gjorde mig ledsen och fundersam till systemet. Barn har ju en naturlig nyfikenhet och lust att lära. Att tonåringar är skoltrötta är universellt, men hur kunde skolan ta död på glädjen så omedelbart? Något måste vara fundamentalt fel och det måste finnas bättre sätt, eller?

När min son var liten gjorde jag massor av research för att leta efter en förskola som kunde erbjuda något annat. Jag var sugen på Montessori men ville inte heller att skolan skulle ligga för långt bort. Till slut föll valet på en privatskola i Benalmádena där vi bor och där har vi blivit kvar. Min son går nu sitt femte år där och även om ingenting någonsin blir perfekt, uppfyller skolan mitt absolut viktigaste kriterium, nämligen att Iván älskar att gå dit. Och då ska jag tillägga att han inte är förtjust i att ”jobba”.

Det intressanta är att det han kallar för ”jobb” inte per automatik gäller allt skolarbete, väldigt mycket av skolarbetet i hans skola faller under ”lek” och däri ligger hemligheten. Vår skola prioriterar ett undersökande, ämnesöverskridande arbetssätt där barnens forskning alltid springer ur deras eget intresse och sedan får växa fram och utvecklas fritt. Jag valde skolan just med anledning av dess pedagogik och är fyra år senare fortfarande mycket nöjd med vårt val.

Många av de andra föräldrarna hade snarare valt skolan för att det är just en privatskola samt för att den är tvåspråkig. De ville ge barnet det bästa, men hade kanske inte funderat så mycket över vad skolans ganska speciella pedagogik faktiskt innebär i praktiken. Det ledde till en intressant kulturkrock för några år sedan när en del av dem började jämföra sina barn med dem som gick i vanlig kommunal skola.

De flesta av våra ungar kunde fortfarande varken läsa eller räkna. Eller det fanns i alla fall inget absolut krav på att de skulle kunna det. Upplägget såg helt annorlunda ut med fokus på inlärningsprocessen och projektformen istället för på detaljkunskapen. Och jag kunde inte annat än att skratta när föräldrarna till dessa fyra-, femåringar sket på sig av nervositet för att barnen inte kunde läsa än medan deras kusin minsann redan plöjde hela böcker på egen hand.

Rent ekonomiskt och även ideologiskt, hade jag föredragit att sätta min son i en kommunal skola, men på grund av pedagogiken har jag valt annorlunda. Beslutet är inte fritt från uppoffringar. Det är en investering, min pensionsförsäkring. Låt oss hoppas att den ger utdelning! För så länge min son går där kan jag varken lägga undan något ”for a rainy day” eller renovera mitt 20 år gamla kök! Jag är fullt medveten om att många föräldrar inte ens kan överväga denna möjligheten. Det gör mig oerhört frustrerad att barnens chanser ska hänga på föräldrarnas ekonomi i ett land som i övrigt har relativt hög kvalitet på de offentliga tjänsterna.

Spanien lägger dock mindre pengar på utbildning än genomsnittet i OECD-länderna och ligger efter både Sverige, Frankrike, Storbritannien och grannlandet Portugal. Men det handlar inte enbart om hur mycket pengar som läggs på skolan utan även huruvida medlen används effektivt. En hög andel skolelever går om både en och flera gånger i Spanien. Jag har själv sett på nära håll hur en normalbegåvad ungdom kan tvingas gå om samma klass tre gånger. Om det inte blev bra första gången, varför skulle det bli bättre att göra om samma sak på samma sätt igen?

Jag upplever att spanjorer kan väldigt mycket. De besitter mycket kunskap. Tyvärr vet de inte alltid hur de ska använda den. De lär sig ett antal uppslagsverk utantill, väljer sedan en karriär och lämnar aldrig de redan uppkörda spåren. Är inte det ett enormt resursslöseri?

För mig är det tydligt att det finns en stor brist på kreativitet som går igen i mycket av den kritik som jag och fler med mig, ständigt återkommer till när det gäller Spanien. Dels brist på kreativitet i själva skolsystemet, dels total brist på insikt att kreativitet är en av de viktigaste lärdomarna att få med sig. I dagens samhälle där all fakta finns ett knapptryck bort i mobilen, är knappast årtal och kunganamn det viktigaste att lära våra barn.

Medan religionskunskap i den spanska skolan fortfarande 2020 handlar om katolicismen, har min son precis forskat kring religioner. Häromdagen berättade Iván att han höll på att göra en egen religion. Han hade döpt den, valt gudar, ritat en symbol och börjat skriva dogmen. Jag lyckades aldrig förstå vad den gick ut på mer än att namnet var ”Choc mas”, tydligen sammansatt av orden ”chocolate” och ”más” (mer).

Jag vet att det finns bra kommunala skolor och framför allt bra lärare som är kapabla att koka sopa på en spik och göra något riktigt bra av de dåliga förutsättningarna de har. Men det ska inte vara upp till enskilda lärare. Skolan får inte vara ett lotteri eller för dem som har råd.

>>> Carin Osvaldssons blogg är exklusiv för prenumeranter på SK Premium. Vi har valt att offentliggöra hela hennes första säsong i efterhand. Boka en prenumeration på SK Premium om du vill erhålla vårt dagliga nyhetsbrev, med bland annat en ny färsk blogg av Carin Osvaldsson varje vecka. Läs mer: https://www.sydkusten.es