Vart fjärde år är det val i Spanien, såväl till kommunstyrelser, provinsstyrelser, regionstyrelser som till rikskamrarna. Dessa sammanfaller dock sällan, då såväl regeringschefen som de autonoma regionpresidenterna när som helst kan kalla till nyval. Detta gör de också ganska ofta av strategiska skäl, ifall de tror att de kan uppnå ett bättre resultat än om de väntar tills mandatperioden tar slut. De senaste åren har vi sett nyval i såväl Castilla y León som Madrid och Andalusien och i samtliga dessa fall har det varit för att den sittande PP-presidenten velat sätta punkt för koalitionen med Ciudadanos. I två av fallen slog det väl ut och Juanma Moreno överträffade alla förväntningar i Andalusien och valdes om med egen majoritet, medan Isabel Díaz Ayuso stärkte sin position och slapp söka någon ny koalitionspartner i Madrid. Nitlotten drog Alfonso Fernández-Mañueco, som tvingats ingå koalition med Vox istället för med liberala Ciudadanos. Castilla y Léon utgör det första regionstyret där Vox kommit till makten och de politiska spänningar som präglat koalitionen är för många en spegel för vad som väntar om Partido Popular kommer till makten på riksnivå och är avhängiga av Vox.

I den andra vågskålen har vi den sittande vänsterkoalitionen bestående av socialistpartiet PSOE och Unidas Podemos. Trots att oppositionen kom att kalla den för en ”Frankensteinregering” (för alla udda beståndsdelar) har den hållit ihop. Nu återstår att se om det blir val i november, eller om Pedro Sánchez väljer ett tidigare datum. Oavsett vilket har koalitionspartnerna börjat positionera sig och framför allt Unidas Podemos intagit en mer radikal och kritisk hållning gentemot PSOE i ett flertal nyckelfrågor, som det militära stödet till Ukraina och flera lagreformer.

Den traditionella spanska politiken ställdes på huvudet i december 2015, när såväl Podemos som Ciudadanos kom in starkt i riksparlamentet. Det skapade ett bredare politiskt spektrum där inte enbart PP och PSOE kunde göra anspråk på att regera. När Vox senare även tog plats och vid det senaste riksvalet förvandlades till Spaniens tredje största parti blev den politiska kartan än mer komplex.

Idag har vi i princip återvänt till två block, med skillnaden att det nu är två huvudpartier i varje (Ciudadanos kan man i princip räkna bort i ekvationen, då det troligaste är att de förlorar sina tio resterande mandat). Vänsterblocket har en stor fördel och det är att de kan finna stöd hos en majoritet av de små regionala partierna i parlamentet. Partido Popular å sin sida kan i princip endast ty sig till Vox och det är ingen bekväm partner. Medan riksenkäter pekar på att PSOE har försprånget tillskriver andra Partido Popular flest röster. I år får vi veta vilket som stämmer. Oklart ännu exakt när det blir.