Efter att regeringen inledningsvis avfärdat överlämnande av vapen till Ukraina ändrade sig regeringschefen Pedro Sánchez förra veckan. Nu har bland annat granatkastare transporterats från Spanien till gränsen mellan Polen och Ukraina. Sánchez ändrade sig av allt att döma mot bakgrund av att inte bara en majoritet av NATO-länderna utan även Sverige beviljat Ukraina vapenhjälp.

Två ministrar i den spanska regeringen från Unidas Podemos, liksom partiets generalsekreterare Pablo Echenique, har öppet ifrågasatt hjälpen. Det har lett till att oppositionen och en del medier uppger att det finns en ohållbar spricka i regeringen. Sanningen är dock att kritiken är begränsad och att inte ens Unidas Podemos står eniga i sitt motstånd till vapenhjälp. Jämställdhetsministern Irene Montero och socialministern Ione Belarra har fått mycket ovett för sin hållning och kallats bland annat för ”ryssvänner”.

Frågan är betydligt mer komplex. Även om man kan argumentera emot deras pacifistiska hållning finner jag att det är både modigt av dem och nästan nödvändigt att några vågar ifrågasätta saker, när majoriteten okritiskt drar åt samma håll. Det är svårt att neka Ukraina all tänkbar hjälp när de nu angrips av en militärt överlägsen fiende, men samtidigt är det viktigt att ställa känsliga frågor. En av dem är om fler vapen bidrar till att lösa problemet, eller om det kanske är precis tvärtom.

Debatten känns för mig speciellt bekant. Jag är nämligen vapenvägrare. När jag kallades till värnplikt ansökte jag om vapenfri tjänst och fick sålunda genomgå den särskilda prövning som gällde för detta. Det inkluderade en ganska surrealistisk psykologisk granskning, där jag ombads förklara varför jag inte ville bära vapen och träna mig för att döda andra människor. Intervjun inkluderade hypoteser som ”Tänk om fienden är på väg att döda din familj och du råkar ha ett vapen till hands. Skulle du inte skjuta soldaterna då..?”

Ingen kan med säkerhet svara på hur hen skulle agera i denna typ av situationer. Däremot har jag alltid haft klart för mig att jag inte är beredd att frivilligt försätta mig i en situation där jag blint måste åtlyda order som har med mitt och andra människors liv att göra.

När det gäller den fruktansvärda situationen i Ukraina är jag splittrad. Jag likställer på inget sätt skuldfrågan i konflikten, utan som jag skrev i min blogg förra veckan är Putins agerande att likställa med Hitlers. Men samtidigt som jag beundrar det ukrainska folkets mod är det tydligt för mig att ju längre de lyckas stå emot, desto mer grymt och hämndlystet kommer Putin att agera. Och desto större är risken att konflikten växer.

Betyder detta att Ukraina borde kapitulera och åter förvandlas till en vasallstat till Ryssland? Detta förefaller ju också som oacceptabelt.

Min grundprincip är icke-våld och att civilt motstånd ofta kan vara betydligt mer effektivt än vilka som helst vapen. Detta gäller naturligtvis inte i alla situationer och speciellt inte under ett pågående krig, men väl på lång sikt. Förödelsen och det mänskliga lidandet i Ukraina hade varit avsevärt mindre om Ukrainas president Zelensky gått i landsflykt med sin regering och invasionen istället bemötts med hårda sanktioner mot Ryssland och civilt motstånd i Ukraina. På kort sikt hade Putin segrat, men frågan är om situationen inte blivit ohållbar för Ryssland till slut.

Geopolitik är ju allt annat utom enkelt och en promenadseger i Ukraina hade säkerligen uppmuntrat Putins expansionsplaner. Det faktum att invasionen blivit betydligt mer kostsam än väntat för Putin kan ha en avskräckande effekt, även om Ukraina slutligen faller. Dessutom är det troligt att ju längre kriget pågår och allt fler ryssar stupar i Ukraina, desto mer kommer missnöjet hos den ryska befolkningen att växa. Och jag ser ingen annan lösning på sikt av världskonflikten än att det ryska folket på ett eller annat sätt gör sig av med Putin och får till ett regimskifte.

Hur gick det med min värnplikt då, kanske någon frågar sig? Jo, jag klarade ”provet” och blev så kallad vapenfri tjänstepliktig. Tjänstgöringen utfördes hos Svenska röda korset, där jag verkade som instruktör i första hjälpen på skolor. Så jag är nog usel på att döda folk, men kapabel att rädda ett och annat liv om så skulle behövas.