De rekordhöga energi- och bränslepriserna är kännbara och drabbar såväl familjer som företag. Produktionsstörningar har uppstått på bred front och många sektorer har förståeligt nog efterlyst brådskande åtgärder från de spanska myndigheterna. När det gäller vissa transportorganisationer har de inte bara gått ut i strejk, utan även brukat hot och våld för att få gehör för sina krav. Rätten att demonstrera kan däremot inte tillåtas gå ut över rätten att inte göra det, om man inte vill.

Situationen är allvarlig och risken stor för att den blir mer komplicerad än nödvändigt. Världsläget pressar upp priserna och därmed inflationen. Kriget och sanktionerna mot Ryssland leder till brist på en del produkter, som solrosolja och spannmål. Det behöver däremot inte bli brist på andra produkter, så länge konsumenterna inte agerar i panik. Det var masshysteri som exempelvis gjorde att toalettpappret tog slut i butikshyllorna i början av pandemin 2020.

Den vilda transportstrejken har orsakat logistikproblem, som bland annat drabbat mjölksektorn. Konsekvenserna mångdubblas om många konsumenter bestämmer sig för att ta det säkra före det osäkra och börjar hamstra. Då blir det snabbt brist på varor. Det är precis som med bankerna. Om kunderna plötsligt blir oroliga och i stor skara tar ut alla sina besparingar kan en bank snabbt gå omkull, hur sanerad den än är.

Det är här som jag borde följa upp denna blogg med några kloka och lugnande ord som bidrar till att minska oron. Dessvärre så hyser jag själv stora farhågor för att situationen kan förvärras rejält. Inte på grund av den internationella krisen, som är högst verklig, utan för att det finns politiska intressen som till varje pris vill stjälpa den sittande regeringen i Spanien. Pandemin har tyvärr visat att inte ens de värsta katastroferna leder till konsensus i landet.

Regeringen behöver vidtaga snabba och resoluta åtgärder för att stötta de som drabbas värst av krisen och oppositionens skyldighet är att sätta press på de folkvalda och se till att de gör ett bra jobb. Däremot är det inte läge att utnyttja oron för att svartmåla regeringen, skylla alla olyckor på Pedro Sánchez och hans koalitionspartners och framför allt inte sabotera ekonomin. Det finns många indicier på att den pågående transportstrejken, mer än att grunda sig i legitima anspråk på hållbara arbetsvillkor, snarare grundar sig i möjligheten att försvaga regeringen. Vare sig man sympatiserar med Pedro Sánchez eller ej är konsekvenserna av att i dagsläget inte sitta still i båten ödesdigra för alla, vilken politisk ideologi man än tillhör.