Först kanske jag ska klargöra att jag inte är på långt när en ESC-nörd, men jag brukar följa finalen med roat intresse och tar mig som de flesta andra friheten att ha flera grundmurade åsikter i frågan. Som vanligt hade jag inte hört något av de deltagande bidragen i förväg, med undantag av Spaniens, och det är i grunden ganska befängt att tro att man kan bedöma 26 olika låtar efter att ha lyssnat på dem en enda gång och dessutom på raken på drygt två timmar. Över lag tyckte jag dock att nivån på låtarna var ovanligt låg i år och med risk att bli lynchad måste jag tillstå att jag inte ens gillade Loreens låt särskilt mycket, som är som en betydligt sämre version av Euphoria.

Syftet med den här bloggen är dock att analysera Spaniens resultat, såväl i årets upplaga av festivalen i Liverpool som generellt. Att tala om en flopp för Blanca Paloma vore högst orättvist, då en 17:e plats inte alls är fy skam. Det var dock juryn i de olika länderna som räddade Spanien från en ny skamsen jumboplats, eftersom Eaea fick i särklass minst poäng av publiken. Det gick också ett sus bland åskådarna när publikens värdering annonserades och Spanien gick från 95 poäng efter juryns omröstning till blott 100.

Jag är knappast en banbrytande visionär om jag härmed konstaterar att flamenco inte hör hemma i ESC. Låtarna blir allt mer snarlika och även om det alltid givit lite sympatipoäng när något bidrag haft en viss inhemsk prägel, så är det marginellt. Det man vinner i ena änden förlorar man desto mer på att många inte förstår sig på musiken – eller helt enkelt inte gillar den.

Med en dåres envishet har Spanien i år inte bara presenterat en flamencolåt på nytt – låt vara i modern tappning – utan dessutom med verkliga förhoppningar om att Blanca Paloma skulle kamma hem Spaniens första ESC-seger på 54 år. Vi måste nämligen ända tillbaks till Francotiden för att finna Spaniens hittills två segrar i festivalen, två år i rad, 1968 när Massiel sjöng ”La La La” och året efter med Salomés ”Vivo Cantando”. En majoritet av den spanska befolkningen levde inte ens när det begav sig och det är uppenbart att väldigt få heller minns Remedios Amayas ”Quién maneja mi barca”, trots att det bidraget sved rejält. Jo, det var den låten som framfördes 1983 barfota och som inte bara kom sist, utan med noll poäng. Och jo, det var också en flamencolåt.



Jag är själv mycket förtjust i flamenco, liksom många andra, men kanske det är dags nu att inse att det inte passar alls i Melodifestivalen. Spaniens akilleshäl i ESC-sammanhang är framför allt att den inhemska musiksmaken skiljer sig stort från den i övriga Europa, så pass mycket att uttrycket ”schlager” inte ens existerar i det spanska ordförrådet.

De senaste åren har viktiga steg tagits mot att bättre förstå och anpassa sig till vad som efterfrågas i Eurovision genom att dels ta hjälp av bland annat svenska låtskrivare och dels med festivalen Benidorm Fest, som givit Spanien något som liknar den folkfest som festivalen utgör i Sverige. Detta är dock ett tveeggat svärd, då den uppmärksamhet som Benidorm Fest bidrar till samtidigt höjer de spanska förväntningarna ytterligare, som om de inte varit tillräckligt uppskruvade sedan tidigare.

Men det är ett helt annat tveeggat svärd som enligt min uppfattning kommer att garantera Spanien nya framtida floppar i Eurovision Song Contest. Det har att göra med att Spanien tillhör de så kallade ”Big Five”, de fem länder som tack vare att de bidrar mest ekonomiskt till festivalen slipper kvala. Det kan ses som ett privilegium att ha finalplatsen säkrad, men det innebär också att det spanska bidraget inte passerar det kvalitetsfilter som semifinalerna innebär. Spaniens ställs med andra ord helt oprövat mot konsoliderade motståndare.

Ibland, som förra året med Chanel, kommer det bli någon fullträff och Spanien lyckas hamna i topp i tabellen (hon slutade trea efter Ukraina och England). Väldigt ofta kommer upplägget dock innebära att vi, som i lördags, kommer finna Spanien i det nedre skiktet. Det kanske må vara hänt, men då måste Spanien en gång för alla förstå att privilegiet att alltid vara med i finalen har mer än ett pris. Dessutom måste Spanien sänka sina förväntningar och inte tro varje år att ”den här gången vinner vi!”

Jo, och så måste Spanien som sagt låta bli att presentera flera flamencolåtar..!

P.S. Av en slump följde jag denna gång finalen på SVT Play och jag måste säga att kommentatorernas svengelska definitivt inte ”växte på mig”. Loreen höll också språkribban lågt när hon i segerintervjun tackade ”från botten av sitt hjärta”. Jag kastar förmodligen sten i glashus för min ”spenska”, men är det bara jag på reagerar på denna förvanskning av det svenska språket?

Spaniens bidrag i år, ”Eaea” med Blanca Paloma: