Ett krav för att kunna bli ”spanjor” är att man behärskar spanska. Åtminstone på nivån ”A2”. Då jag är född i Spanien och spanska var mitt första språk såg jag inte detta som en större utmaning, men mer än själva kunskapsprovet var omständigheterna ganska krävande. Slutligen satt jag äntligen vid bänken 7 juli i Marbella, tillsammans med 14 andra aspiranter i en pytteliten sal utan luftkonditionering.

Sydamerikanerna som var i majoritet i kunskapstestet som jag gjorde i april, i Benalmádena, lyste denna gång med sin frånvaro. Det var en brokig skara utlänningar som hade anmält sig till samma examen som jag, totalt 32 stycken och av allt att döma var jag ende nordbo. Majoriteten var araber och vad som föreföll vara ukrainare, men det fanns också flera asiater.

Vi hade kallats strax efter åtta på morgonen till centrala Marbella och efter att ha bockats av och stuvats in i olika pyttesalar (min plats var längst in i hörnet) upptäckte jag att alla redan avlagt muntligt examen fem dagar tidigare. Till min lättnad svarade examensläraren att jag kunde göra min efter det skriftliga provet.

Jag hade förberett mig genom att göra det tidigare provet från 2020, som fanns att tillgå som exempel. Det handlar huvudsakligen om läs- och hörförståelse, utan att gå in på grammatik eller stavning. Frågorna är på texter och konversationer och har tre svarsalternativ vardera. Svarsalternativen brukar synonymer till orden i texten eller konversationen, för att göra det hela lite svårare.

Det svåraste var som sagt inte själva provet, utan omständigheterna. Salen saknade anmärkningsvärt nog luftkonditionering och det fanns endast ett fönster, som öppnats på glänt. Längst nere i hörnet stod en golvfläkt vars effekt nådde ungefär en femtedel av salen. Efter det första skriftliga testet, som varade i en timme, lyckades jag förmå kontrollanten att öppna de två fönsterna på vid gavel. Det var inte perfekt, men avsevärt bättre.

För ljudprovet brukades en liten spelare som stod längst i salen. Knappt hade bandet startat förrän det uppstod ett enormt oväsen ute på gatan. Någon hade just startat en sådan där infernalisk blåsmaskin som brukas av trädgårdsmästare och renhållningsarbetare. Kontrollanten frågade om vi ville stänga fönstret, men alla skakade tack och lov på huvudet.

Efter en stund upphörde oljudet från blåsningsmaskinen, men det gick bara en nanosekund innan någon drog igång en betongsåg. Uppenbarligen höll det på att läggas golv eller trottoar också där ute. Jag kunde inte låta bli att le ironiskt, då det verkade som att provet avsiktligt utformats för att testa hörförståelsen i typisk spansk stadsmiljö.

Efter en paus var det dags för skrivprov, där vi fick göra två korta essäer. Det ena var ett svar på ett mejl som skulle innehålla olika former av information och det andra var en form av notis. Den här gången behövde vi inte sitta kvar tiden ut och jag kunde lämna bastun efter 25 minuter.

Det muntliga provet hölls på övervåningen i luftkonditionerade lokaler och där fick jag en 35 år gammal ”déjà vu”. Precis som när jag tentade i spanska på Stockholms universitet behövde jag nämligen knappt inleda den planerade konversationen förrän examinatorn fann att det var slöseri med tid att fortsätta.

Nu återstår att invänta ett certifikat från Instituto Cervantes som det förhoppningsvis står ”apto” på, alltså ”lämplig/godkänd”. Detta tar enligt uppgift två till tre månader!

Som jag nämnt tidigare har man fyra månader på sig från att man registrerat en ansökan om medborgarskap tills det formellt skickas in med alla nödvändiga handlingar. Det mest omständliga och kostsamma är de två proven som organiseras av Instituto Cervantes. Väntetiden för examen och provresultatet gör det näst intill omöjligt att klara tidsfristen.

Min gick ut få dagar efter språktestet. Jag har dock lyckats registrera en ny ansökan utan att behöva betala ytterligare anmälningsavgift på drygt hundra euro. Det visar sig nämligen, som tur är, att avgiften gäller i upp till ett år och sålunda kan överföras från en ansökan till en annan.

Min nuvarande ansökan går ut i början av november och såvida Instituto Cervantes inte överskrider sin väl tilltagna tidsfrist på upp till tre månader för att skicka ut sitt intyg så kommer jag till mitten av hösten kunna bifoga det sista dokumentet som återstår och trycka på ”skicka”-knappen.

Fortsättning följer.