Våren 2019 gjorde jag i egenskap av mäklare fyra fastighetsaffärer som jag av min dåvarande uppdragsgivare inte fick betalt för enligt de villkor vi kommit överens om. Jag tog det till rätten och vann rättegången för ett år sedan. Domen överklagades. I april godkände domstolen att domen skulle verkställas provisoriskt och pengarna utbetalas. Jag väntar fortfarande. Ibland får jag någon slags vag uppdatering från min advokat, men det finns ingen bortre gräns. Förutom för när överklagan ska hanteras och det är i november 2024.

Spanien befinner sig i ett rättshaveri och att jag väntar på ett uteblivet arvode är såklart en piss i Mississippi. En obetydlig detalj i ett land där rättssäkerheten är långt ifrån garanterad på grund av de extrema ledtiderna och där advokater byter jobb för att de inte kan leva på luft. Det vill säga vänta i flera år på att få betalt för utfört arbete.

Jag saknar 14.000 euro och de som bestämde sig för att jag skulle få kämpa för att få lön för mödan, har redan vunnit sin seger. Jag tror inte att pengarna är viktiga för dem, de vill nog bara jävlas. Tänk så många som sätter det i system. För att det går. För att det inte kostar någonting. Bara en europeisk demokratis rättssäkerhet. Bara det. Och min mentala hälsa. För jag hatar att vänta.

Av helt andra skäl valde jag att lägga ut mitt hus till salu i höstas. Det gav upphov till mer olidlig väntan. Jag har haft många visningar och två mycket intresserade kunder. Den ena lade ett bud efter tio dagar. Det var för lågt och föll platt. De andra väntar fortfarande på en offert från sina byggare på vad renoveringen kommer kosta. Det har gått 18 dagar och varje dag har jag tänkt att, idag händer det. Men ingenting händer.

Kvällen när kunderna skulle gå igenom vad de ville renovera, kom byggarna 50 minuter efter avtalad tid. Sådant händer. Det finns både förklaringar och acceptabla ursäkter för det. Men eftersom de hela tiden sade att de skulle komma om tio minuter, stod kunden ute på gatan i mörkret och väntade. Jag satt inne i min gungstol och scrollade i mobilen. Och väntade. Och kände hur mina hårstrån färgades grå och hur hjärtat slog snabbare och snabbare.

Väntan får mig att känna hat. Jag sitter där och blir argare och argare och tänker på alla som tvingar mig att vänta i mitt liv just nu. Det är säkert inte friskt alls. Men jag kan inte hantera meningslös väntan. En väntan utan slut.

Det var en onsdag. Senast fredag skulle mina kunder ha fått sin offert och därmed kunna ta ett beslut. När jag skriver detta är det onsdag igen och de har fortfarande inte fått sin offert. Och vi fortsätter att vänta på att gå vidare med våra liv. Jag väntar med att boka julresan. Jag har gått miste om en av lägenheterna jag själv var intresserad av att köpa. Min son och jag väntar på att börja måla upp en ny trygg bild av hur livet ska bli i vårt nya hem. Det är ett vakuum där allt går i ultrarapid.

Ibland tänker jag att det är ett test, eller snarare en utmaning. Att jag utsätts, av gud, universum eller vad man nu vill kalla det för, för det jag behöver lära mig. Och jag undrar när jag gör det? När ska jag lära mig så det kan ta slut? Att jag mår så dåligt av att vänta har säkert någon förklaring i min barndom. Det sägs ju att bästa botemedlet är att exponera sig för det man är rädd för. Då borde jag snart vara botad tycker jag, efter denna höst av evig väntan.

I veckan får dock en annan livslång väntan något av ett slut. Min dröm om en storebror. Min väntan på att få en relation med den storebror jag har, men inte har känt förrän nu i vuxen ålder. En väntan som är värd allt. Vi har setts tre gånger i Sverige under de senaste sju åren. Ett första möte på ett fik i Stockholm, jag tror det var 2016, fick en trevande men avslappnad relation att växa fram. Och nu är han och hans fru här hos mig. Bor hos oss i flera dagar. Det är fint. Och livsomvälvande.

All denna väntan har fått mig att fundera väldigt mycket på väntan. Hur det finns väntan och väntan. Ibland är den nödvändig, fyller en funktion. Den är förståelig, logisk och hanterbar. Ibland är den oändlig och ogripbar. Jag tänker på hur alla vi människor medvetet och omedvetet tvingar andra att vänta på oss och hur det påverkar allas våra liv.

Jag låter nästan aldrig folk vänta, jag är av princip väldigt snabb med att svara, med att utföra det jag lovat. Men det är klart att jag glömmer, eller missar för att jag inte inser hur viktigt det är för någon annan. När vi låter folk vänta får det effekter som sprider sig som ringar på vattnet.

Glad första advent! Den som väntar på något gott... tvingas faktiskt ibland vänta alldeles för länge. Men låt oss hoppas på en ankomst och ett slut på väntan.