Lennart Koskinen valdes i höstas till biskop i Visby stift. Därmed fick han också det högsta ansvaret för utlandskyrkorna. Det var därför han nyligen besökte Fuengirola under ett par hektiska dagar. Sydkusten fick en halvtimmes samtal med denne, en av Svenska kyrkans kanske mest utåtriktade och karismatiska personligheter.
Trots det korta mötet hann vi med att tala om så vitt skilda ämnen som att viga homosexuella, att träffa Dalai Lama, att skriva böcker, att bli präst, att segla, om öppenheten mot andra religioner och en hel del annat.
På frågan om hur biskop Lennart Koskinen numera helst vill bli tilltalad? svarar han:
—Med du, naturligtvis. Mer formellt så använder vi inom kyrkan tilltalet Biskop Lennart, vilket också tilltalar mig, eftersom jag inte vill möta andra människor utifrån ett uppifrånperspektiv.

Vigsel av homosexuella
Vi inleder så vårt samtal med en av dagens stridsfrågor; ska homosexuella få vigas i Svenska kyrkan?
—Självklart. Jag har alltid haft svårt att förstå kyrkans stora intresse för människors privata sexualliv. Det måste väl vara en rest från före reformationen… Jag kommer osökt att tänka på munken, som lär ha sagt: ”Jag ogillar all synd, men jag ogillar sexuell synd särskilt mycket!”, skrattar biskopen och tillägger mer allvarligt:
—Kyrkans högsta ledning, alltså landets tretton biskopar, är numera helt eniga om en positiv hållning i frågan. Samtidigt lever vi i ett internationellt sammanhang där vi försöker hitta gemensamma lösningar. Även om vi i Sverige kanske är före våra katolska och ortodoxa vänner i den här frågan, så måste vi ändå skynda långsamt. Skulle vi gå ut hårdare, så kommer bland annat katolska kyrkan att omedelbart bryta allt fortsatt samarbete. Det vet vi. Därför får vi under tiden försöka lösa frågan mer själavårdande. Bland annat kan vi bjuda in personer som lever tillsammans i homosexuella förhållanden och låta dom berätta om detta. Helt enkelt ge frågan ett ansikte.
Att Peter Präst på kyrkan i Fuengirola inte kan tänka sig att viga homosexuella, vad kan Biskop Lennart göra åt detta?
—Vad jag kan göra är att beordra honom att föra samtal, inte att påtvinga honom någon bestämd uppfattning.

Inbjuden av Dalai Lama
Under vår halvtimme tillsammans hinner vi med en snabb promenad från Svenska Kyrkan till stranden i Fuengirola, och när vi kommer att tala om öppenheten mot andra religioner berättar Biskop Lennart att han nyligen var i Indien. Han hälsade på Dalai Lama i hans hem i Daramsala, där buddhistledaren numera lever i exil.
—Eftersom Dalai Lama är tekniskt intresserad så skickade han mig helt enkelt ett e-mail och frågade om jag hade lust att komma och hälsa på. Jag kom att bo hos honom i tre dagar och vi hade mycket givande samtal om det mesta. Dalai Lama är för övrigt för mig en av världens absolut främsta andliga ledare. Jag har svårt att hitta någon ledare inom kristendomen med samma kvaliteter. För mig är det självklart att vi måste föra en dialog med alla religioner eftersom vi alla människor är Guds barn, av Guds skapelse. Högst märkligt att tänka sig att Gud bara skulle ha skapat några vita människor i västvärlden.
Att Lennart Koskinen själv skulle bli präst var för övrigt inte något alldeles självklart.
—Nej, inte alls. Jag hade redan en akademisk karriär som universitetslektor och trivdes bra med det. Men så en dag fick jag en helt oväntad kallelse. Den här kallelsen ledde senare till en vidare process. Hade någon annan berättat för mig om det som hände mig själv, så skulle jag förmodligen ha betraktat vederbörande som lätt hysterisk, skrattar Lennart.

Tidigare syndigt liv
—Sedan träffade jag biskopen i Luleå och berättade vad som hänt mig. Han sa då direkt att jag skulle bli präst. Nej, nej, nej, svarade jag, inte kan en gammal syndare som jag bli präst. Då svarade biskopen: ”Ditt syndiga liv, Lennart, kommer att bli din största tillgång som präst!” Då föll jag till föga, och det är det bästa som hänt mig.
Vi kommer in på akademikern Lennart Koskinen, som doktorerat i ämnet etik med avhandlingen ”Tid och evighet”. Författaren Lennart Koskinen har hunnit med att själv skriva 16 böcker och dessutom varit medförfattare i ytterligare ett 20-tal.
—Jag är helt enkelt en skrivande människa, och skriver just nu mitt Biskopsbrev, som också detta kommer att bli en bok. Rubriken är ”Solen går aldrig ner i mitt stift”.
Under en snabb strandpromenad berättar Lennart om sitt stora intresse för segling.
—Jag har varit passionerad seglare sedan barnsben. För många år sedan var jag förresten på väg in i hamnen här i Fuengirola, men det visade sig att vattendjupet inte räckte till för båten, så vi fick den gången lägga till i Málaga istället.
Hans senaste seglats gick över Nordsjön i kölvattnet av Björn Larssons bok ”Den keltiska ringen”, en av Lennarts favoritböcker på senare tid.
—Har du läst den? En fantastisk läsupplevelse där varje ord är genuint. Missa inte den.

Sex döttrar
På väg tillbaka till Svenska Kyrkan och ett väntande möte med SKUT-representanter frågar jag Lennart Koskinen om hans privatliv.
—Jag är gift, har sex barn och fem barnbarn. Alla barnen är flickor så min fru, som är gynekolog, brukar skämtsamt säga att ”det jag inte känner till om menstruationsproblem är knappast värt att veta”.
När vi skiljs åt avslutar Biskop Lennart med orden ”God Bless”, och jag själv vandrar vidare i stadsvimlet upprymd över att ha mött en människa med mer än ett ovanligt starkt självförtroende. Jag har mött en spännande medmänniska, som på något märkligt sätt får allt han säger att framstå som rena självklarheterna.

Text: Morgan Skantz