På räls igen

PREMIUM CARIN OSVALDSSON Att tågluffa upp till Sverige på sommaren har blivit lite grand av en livsstil för oss. En semesterlivsstil. Tredje gången gillt nu och jag är mycket mer avslappnad och så lycklig över att få se dessa vackra platser på vägen mellan våra två länder. Det är speciellt att uppleva Europa inifrån, den gradvisa förändringen som sker av folk, kultur, landskap och språk när man förflyttar sig långsamt. Likheter och olikheter. Känslan av att sakta närma sig målet och en resa som verkligen är ett ändamål i sig själv.

Vi började vår resa med ett direkttåg från Málaga till Barcelona där vi bytte till Narbonne. Sonen hade längtat ett helt år efter Renfes ”bocadillo de pollo”, varm baguette med stekt kycklingfilé, ost och karamelliserad lök. Det blir så tydligt i efterhand hur speciellt Spanien är, eller rättare sagt spanjorerna. Vi har visserligen bytt några ord här och var med våra medresenärer, men i vagnen vi delade under den sex timmar långa resan till Barcelona byttes det inte bara några ord, det var som att alla i vagnen var ute och reste ihop. En dynamik som inte uppstår någon annanstans.

Det var lille Noel med mamma och pappa som pratade oavbrutet hela resan och som Iván ritade en teckning till och lämnade över lite blygt men stolt. Det var damen snett framför som pratade med alla i olika omgångar och varje gång hon skrattade åt nåt tittade hon på mig som att vi var ”cómplices” (medbrottslingar). När jag kommenterade det till Iván på svenska var det som hon förstod och förklarade sig med att hon tyckte han såg ut som en filmstjärna. Så det var inte mig hon drogs till alltså utan sonen.

Det var den 94-årige mannen med käpp på sätet framför och en dam som hade råkat ut för något hemskt och pratade i telefon och grät om vartannat. Det såg ut som hon hade hela bohaget med sig. Det var inte hennes tyske make som hon flydde ifrån som tur var för han hade skickat pengar till henne vilket gjorde att man hoppades att allt skulle sluta väl trots allt. Att resa med spanjorer omkring sig är inte som att resa i andra länder där var och en sitter i sin egen bubbla.

Att komma fram till Narbonne var lite som att komma hem. Tågluffen handlar ju om äventyr och att upptäcka nya platser, men här hade jag fuskat lite och bokat in oss i samma studio i klostret Maison de l’Eglise du couvent des Carmes vi bodde i för två år sedan. Ibland kan man få välja det säkra kortet bara för att man vet att det är en vinnare. Denna gång hann vi med att se lite mer av staden och en middag med moule frites som jag gjorde mitt bästa att beställa på min Duolingo-franska. Det gick dåligt och tyvärr (eller tack och lov) talade servitrisen flytande spanska.

Dag två blev lite av en berg och dalbana känslomässigt. När vi kom till stationen var tåget över tre timmar försenat och då jag inte vågade lämna med risk för att något skulle ändras, fick vi tillbringa hela förmiddagen där. Men det är ju sånt som kan hända på en tågluff och i slutändan blev konsekvenserna inte så stora, ett tag var jag dock lite orolig över att vår kväll i Menton skulle gå om intet eller i värsta fall att vi inte skulle ta oss dit alls. Jag sökte upp en alternativ rutt i Railplanner och vi var så nära att hoppa på ett tåg till Avignon, men som tur var kollade jag även upp nästa etapp och där var det obligatoriska sittplatser som inte gick att få tag på med så kort varsel. Så vi inväntade vårt försenade tåg till Marseille, fikade och spelade kort.

Jag var väldigt sugen på att se franska rivieran och blev inte besviken, vilken oerhört vacker väg, inte minst mellan Marseille förbi Cannes och till Nice. Rälsen gick nästan hela tiden bredvid det oerhört blåa Medelhavet, wow! Kände mig så lycklig av detta. För att få bra vy och för att Iván inte ville sitta i solen bytte vi säte flera gånger. Vi hade våra ryggsäckar med oss men det var trångt för benen och till slut satte Iván sin på en hylla ett par meter bort. När vi skulle hoppa av i Nice var den borta.

På det tomma sätet bredvid låg hans vattenflaska, iPad och tennisracket, som allt hade legat i ryggsäcken. En bisarr situation och Iván blev så ledsen. Det kunde verkligen ha varit mycket värre men han blev av med ny läsebok, sommarens matteuppgifter, laddsladd, pennskrin med några väldigt exklusiva tuschpennor, necessär, en tröja och plånbok med alla pengar han haft i sin sparbössa. Samt ryggsäcken i sig som var en födelsedagspresent och en mycket bra skolväska. Ledsamt men vi fick ändå tacka för det tjuven lämnade.

Från Nice åkte vi vidare till Menton där vi ganska snabbt återhämtade oss från den trista händelsen tack vare denna otroligt mysiga stad som fick oss på andra tankar. Vi promenerade från vårt lilla hotell bredvid stationen, ned till havet längs stranden bort till hamnen, tog ett dopp och strosade sedan tillbaka genom gamla stan och ut på strandpromenaden igen där vi beställde moules frites och friterade calamares som vi avnjöt till ljudet av vågorna medan solen gick ned. Denna gång talade vi enbart franska med servitrisen!

Nästa dag åkte vi över till Ventimiglia på italienska sidan och därifrån tog vi så tåget mot Milano. Det var betydligt fler tunnlar i Italien, men mellan dem åkte vi fortsatt vackert längs med havet ända fram till Genua där vi styrde norrut in i landet. Det var stort för mig att komma till Italien där jag aldrig varit förut. Kaotiskt och hjälp så mycket motorcyklar, men också underbart och italienskt på de bästa av vis med sjungande servitörer, ett språk som gör varje kommentar filmisk och en mat som slår det mesta.

Vårt dagsmål var Como där vi bodde över. Vi gick långt längs med sjön, ännu en vidunderligt vacker plats. In i stan och delade på en caprese, promenerade vidare längs sjön för att göra plats för mer mat, pizza och en pasta carbonara som nästan fick sonen att gråta av njutning. Helt uppenbarligen har ingen utanför Italien någon aning om hur man gör en helt vanlig pasta. Detta var en annan nivå. Dag två i Como hade vi tid att ta funikularen upp på berget till Brunate cirka tusen meter över havet och varifrån vi såg ända till de snötäckta alptopparna.

Från Como tog vi så ett direkttåg till Frankfurt genom sagolikt vackra Schweiz, en magisk resa. Där passerade vi även världens längsta tågtunnel, Gotthardbastunneln på 57 kilometer. Resans billigaste och bästa hotell mötte oss när vi kom fram. Mjuka fluffiga kuddar och lakan som smekte huden, gratis dricka i minibaren och frukostbuffé inkluderad i priset. Minibar finns det aldrig i Spanien och Iván konstaterade att nordeuropéerna har en annan relation till sin frukost än spanjorerna.

Sista etappen var Frankfurt till Ängelholm via Hamburg och Köpenhamn. Ett mycket slitet gammalt tåg som stånkade och stönade, men vi fick fönsterplats med bord i en gammaldags kupé vilket var fint. Det kändes nästan lite melankoliskt att komma fram. Det är som att man vänjer sig vid att ständigt röra sig framåt, vid tågets gungande framfart och stimulansen av nya platser, nya intryck. Men nu ska vi njuta av familj och svensk natur i några veckor, innan vi tar en helt annan väg hem igen.

Passen har vi visat en enda gång på hela resan och det var på hotellet i Como. Kortspelet Phase 10 har varit vår ständige följeslagare och har minskat sonens skärmtid påtagligt. Boken, ritgrejerna och matteuppgifterna var ju borta. Jag känner mig aldrig så europeisk som när jag reser med tåg genom Europa. Det är så fint att ta del av varandras olika kulturer och ändå känna att vi hör ihop. Och fascinerande att jag som nyspanjor identifierar mig med sydeuropéerna och samtidigt som svensk känner mig mer och mer hemma ju längre norrut vi kommer.

Carin Osvaldsson