Bostadskrisen i Spanien inte turismens fel

PLUS Hyreschocker, trångboddhet och skenande priser får ofta turismen att stå som syndabock. Men bakom dagens bostadskris i Spanien döljer sig årtionden av urban obalans, låg nyproduktion och strukturella flaskhalsar.

Den rådande bostadskrisen i Spanien – och i många andra europeiska länder – är inte främst en konsekvens av turismen eller plattformar som Airbnb. De verkliga orsakerna är mer komplexa och bottnar i strukturella förändringar på arbetsmarknaden, demografiska skiften och ett byggsystem som varit i praktiken paralyserat i över ett decennium. Det skriver Paloma Taltavull, professor i tillämpad ekonomi vid universitetet i Alicante, i en analys publicerad i El País.

De senaste årens diskussioner om korttidsuthyrningens påverkan på stadsdelar och hyresnivåer har ofta överskuggat de verkliga, långsiktiga orsakerna till krisen. Statistiken visar att korttidsuthyrning står för en mycket liten andel av bostadsbeståndet i Spanien och har begränsad direkt påverkan på prisbildningen. Det verkliga problemet, menar Taltavull, är att bostadsmarknaden är strukturellt blockerad.

Tre långvariga förändringar förklarar läget: demografisk tillväxt och koncentration, finansieringskrisens följder och en djupt rotad brist på bostadsutbud. Den första handlar om befolkningens geografiska omfördelning. Sedan 1990-talet har den inhemska flyttningsfrekvensen inom landet tredubblats. Till det kommer en ökande invandring – ett mönster som inte avmattades ens efter finanskrisen. Resultatet har blivit att trycket på storstäder som Madrid, Barcelona, Valencia och Málaga ökat kraftigt.

Dessa städer erbjuder fler jobb inom avancerade sektorer, bättre tjänsteutbud och fler utbildningsmöjligheter. Urbaniseringen förstärks dessutom av ny teknik, distansarbete och krav på specialiserad arbetskraft. Samtidigt växer också grupper som söker bostäder i attraktiva miljöer för livsstil eller pensionering – ofta samma platser där lokalbefolkningen nu har svårt att hitta prisvärda alternativ.

Finanskrisen 2008-2009 blev ett tvärstopp för byggsektorn. Kreditflödet sinade, efterfrågan rasade och många byggföretag försvann. Än i dag har nyproduktionen inte återhämtat sig tillräckligt. Den offentliga bostadsproduktionen är fortsatt låg, och den privata hålls tillbaka av höga produktionskostnader och begränsad finansiering.

De kreditregler som införts internationellt under Basel III, med strängare krav på riskhantering, har också haft effekt. De gör det svårt för både byggare att få lån och för hushåll att finansiera ett bostadsköp. Resultatet är att en allt större del av befolkningen hänvisas till hyresmarknaden – som nu är överbelastad och osäker. I flera städer har hyrorna stigit med över 20 procent på bara några år.

Samtidigt finns få alternativ. Hyresrätter med rimliga villkor är få, medan utbudet av bostäder till försäljning är begränsat och ofta prissatt långt över vad hushåll med vanliga inkomster har råd med. Den låga tillgången på nybyggnation, tillsammans med hög efterfrågan, driver upp priserna ytterligare – oavsett turismens roll.

Urbaniseringen har fört med sig fler invånare än vad städerna hunnit planera för. Ofta pekas bristen på mark, byråkratiska hinder för bygglov och ostrukturerad planering ut som nyckelfaktorer bakom det låga utbudet. Projekt för nya bostadsområden drar ut på tiden eller fastnar i juridiska konflikter. Dessutom kräver samtida bostadsproduktion ett samspel mellan olika aktörer – något som försvåras av att byggsektorn idag består av mindre, underkapitaliserade bolag.

Paradoxalt nog skapas alltså en situation där både efterfrågan och behov finns, men där strukturerna för att möta den saknas. Detta gäller såväl i storstäder som i turisttäta regioner där lokala invånare konkurrerar med inflyttade om en begränsad mängd bostäder.

För att bryta denna utveckling krävs djupgående reformer. Inte bara fler bostäder, utan också ny finansiering, smidigare regler för nybyggnation och stöd till grupper som annars trängs ut från städerna. Taltavull betonar att lösningen inte kan vara att enbart förbjuda korttidsuthyrning eller begränsa turism – utan att förstå och reformera de verkliga flaskhalsarna i systemet. Med andra ord: det är inte turisten som är problemet. Det är själva grunden för hur bostäder planeras, byggs och finansieras som behöver förändras, konstaterar El País.

Mats Björkman Sydkusten