Olof Aschberg blev genom sin roll i hanteringen av Spaniens guldreserv en av få västerländska aktörer med direkt inflytande över republikens internationella ekonomi under kriget. Foto: Wikimedia Commons

Den ”röde bankiren”: Svensk finansman nyckelperson i inbördeskriget

03 feb 2026 | 06:59

PLUS När det spanska inbördeskriget bröt ut sommaren 1936 befann sig republiken i ett akut ekonomiskt läge. För att kunna köpa vapen, livsmedel och bränsle krävdes internationella transaktioner som inte kunde gå via vanliga banker. Här trädde en svensk bankman fram som en oväntad nyckelfigur: svensken Olof Aschberg, i samtiden känd som ”den röde bankiren”.

Aschberg föddes i Stockholm 1877 och blev en kontroversiell och inflytelserik gestalt inom både affärs- och politiska kretsar. Hans bankirkarriär började i Sverige, men det var under och efter den ryska revolutionen 1917 som han fick internationellt genomslag. Han var en av få västeuropéer med direkta affärsförbindelser med Sovjetunionen och bidrog där till finansieringen av den bolsjevikiska staten. Dessa kontakter och hans socialistiska sympatier gjorde honom till ett namn som den spanska republikanska regeringen lade märke till när landet isolerades från traditionella finansvägar.

Under hösten 1936 kontaktades Aschberg av den spanska regeringen med en konkret förfrågan: att bistå med hanteringen av landets ekonomiska tillgångar i exil. Det viktigaste kapitalet fanns i guldreserven, som var en av världens största vid den tiden. Republiken beslutade att föra huvuddelen av denna reserv – omkring 510 ton – till Sovjetunionen för att finansiera vapeninköp och säkra krediter. Transporten och transaktionerna, kända som ”Moskvaguldet”, blev snabbt en känslig politisk fråga både inom Spanien och internationellt.

Olof Aschberg var inte den som fattade beslutet att skicka guldet, men han kom att spela en nyckelroll i genomförandet. Med sin kännedom om sovjetiska institutioner och kontakter i Moskva hjälpte han till att förklara och legitimera affären för skeptiska utländska aktörer. Hans uppgift var inte bara att organisera själva överföringen utan också att upprätthålla republikens trovärdighet på den finansiella världsarenan.

Under hela kriget förblev den spanska republiken hårt pressad. Frankrike och Storbritannien hade infört ett vapenembargo, och även USA höll sig neutralt. Samtidigt mottog Franco generöst stöd från Nazityskland och fascistiska Italien. Republiken behövde därför förlita sig på inofficiella nätverk, ofta via tredje land, och kreativa lösningar. Här fortsatte Aschberg att vara en central figur. Han förhandlade med europeiska banker som var villiga att agera i det fördolda, strukturerade betalflöden och skapade bolag för att underlätta republikens import av militärt och industriellt materiel.

Aschbergs arbete under denna period präglades av en balansgång mellan politisk övertygelse och ekonomisk pragmatism. Han förde ingen egen ideologisk kamp på spansk mark, men ansåg att republiken, som tillkommit genom allmänna val, hade rätt att försvara sig. Genom sitt engagemang gav han regeringen verktyg som annars inte hade varit tillgängliga i en tid av finansiell isolering och hårdnande geopolitiska motsättningar.

Efter republikens fall 1939 lämnade Aschberg Spanien. Under Francoregimen blev han föremål för återkommande kritik. Diktaturens propaganda beskrev honom som en nyckelperson bakom ”stölden” av Spaniens guld, trots att dokumentation visar att han agerade på uppdrag av en konstitutionell regering. Forskning i efterhand har belyst hur hans insats var juridiskt sanktionerad och politiskt motiverad av det internationella läget.

Olof Aschberg fortsatte att vara aktiv i internationella sammanhang under efterkrigstiden. Han återvände till Sverige men höll kvar banden till både Sovjetunionen och andra länder där han tidigare varit verksam. Aschberg avled 1960 i Menton, i Frankrike, och ligger begravd på Mosaiska kyrkogården i Stockholm. Han är farfar till journalisten Robert Aschberg.