“Vi var tretton män som lämnade Göteborg nyårsdagen 1937 (...) Vi ville försvara demokratin.”
Så inleder Per Eriksson sin berättelse. Han var en av 550 svenskar som gav sig iväg för att strida i det spanska inbördeskriget, som bröt ut efter milltärkuppen 1936. Totalt utgjorde de Internationella Brigaderna cirka 50 000 frivilliga från jordens alla hörn.

Svenskarna berättar om grymhet och misär, men också om en stark känsla av solidaritet och gemenskap över språkgränserna.
– Brigaderna var historiens mest omfattande solidaritetsrörelse, förklarar Kerstin. Fascismen fick fäste i Europa och nu gavs möjligheten att strida för demokratin och mot Franco, Hitler och Mussolini.

Imponerande research
Andra som intervjuas är spanska överlevande och anhöriga, som Kerstin spårat upp över hela Spanien. Många stred vid fronten, andra var jornalister eller politiskt aktiva. Barn skickades bort för att skyddas mot bomber och svält; en del till andra europeiska länder, men också till Mexiko eller dåvarande Sovjetunionen. Det dröjde upp till 20 år innan de kunde återse sitt hemland och sina familjer.
– Man får inte glömma att det aldrig hölls någon rättegång efter kriget, säger Kerstin. Ingen ställdes inför rätta. Förlorarna kunde inte begrava sina döda. Många var spårlöst försvunna. Istället följde en diktatur, där man systematiskt jagade politiska motståndare.

Många hade flytt till Frankrike, där en del hamnade i koncentrationsläger. Andra återvände, eftersom Franco hade lovat att “den som inte hade blod på sina händer var välkommen tillbaka”. Verkligheten var dock annorlunda: “de röda” blev avrättade, fängslade eller fick leva som utstötta, utan arbete. Marcos Ana, poet och politisk fånge under 23 år, beskriver diktaturen som “ett utrensningskrig som varade i nästan 40 år”

Kvinnorna avgörande
Kerstin har också fått intervjua fackföreningsledaren Marcelino Camacho, som på grund av sitt engagemang satt fängslad i flera omgångar fram till diktatorn Francos död.
– Minst lika lärorikt var det att lära känna hans livskamrat, Josefina, menar Kerstin. Hon visade mig hur viktiga kvinnornas insatser var. Medan fångarna kämpade för att överleva, fick kvinnorna arbeta, ta hand om familjen och kontakta advokater, utländska medier och människorättsorganisationer.

Berättelserna är mörka, men också förvånansvärt hoppfulla.
– Det som gjorde starkast intryck på mig var huvudpersonernas inre styrka, säger författaren. De berättar om tortyr och arkebuseringar, men verkar inte känna varken hat eller bitterhet.

Boken rymmer också en kärlekshistoria mellan “söderkisen” Stig, som var ambulansförare, och Maria, en blott sextonårig sjuksköterska. Kärleken spirade trots att de fick arbeta dygnet runt och att Marias mamma vaktade utanför sjukhusgrindarna. När de internationella brigaderna skickades hem skildes de åt, men brevväxlade under hela livet och träffades även några gånger. Maria gifte sig, men Stig förblev hennes stora kärlek.

Dansare i Madrid
Vad fick Kerstin att engagera sig i detta tema? Hennes långa relation till Spanien är lika slumpartad som spännande. Född 1952 och utbildad dansade vid Malmö Stadsteater, kom hon till Madrid som bekymmerslös 23-åring med ett sexmånaders tv-kontrakt i fickan. Vad hon inte visste var att hon skulle hamna mitt i ett av de mest omvälvande ögonblicken i landets historia. Tre månader senare, i november 1975, dog Franco.

Kerstin beskriver tiden efteråt som att gå från natt till dag.
– Förr klädde folk sig i mörka färger, som för att passera obemärkt förbi. Efter Francos död följde en explosion av aktivitet. Det var som att se landet pånyttfödas. Kunskapstörsten var enorm, överallt hölls seminarier, utställningar och demonstrationer för mänskliga rättigheter. Hela nätterna diskuterades det på caféerna. Men det märktes också att det fanns “två Spanien”. Vissa skålade i champagne för att fira diktatorns död. Andra gick med svarta glasögon för att dölja sina rödgråtna ögon.

1977 antogs en amnestilag, som strök ett streck över det förgångna och förbjöd utredningar av de brott som begicks under och efter kriget. Lagen skulle underlätta övergången till demokrati och kan också delvis förklaras av den anda som rådde då.
– Det fanns en enorm vilja att komma framåt, förklarar Kerstin. Man ville ta igen det man förlorat, kanske överdrev man lite också, skrattar hon. Man gick från en extrem till en annan. Det var en bekymmerslös och “avklädd” epok, då det kunde vara svårt att få jobb som skådespelare om man inte var beredd att klä av sig på scen.

Den unga svenskan förälskade sig i livsstilen i Madrid. Sex månader blev till tio år och hon fick arbeta med de allra bästa, bland dem Rocío Jurado, Rafaella Carrá och Lina Morgan. Hon beslutade sig för att bli dokumentärfotograf, för att kunna visa omvärlden vad som hände i Spanien. Under en tid jobbade hon från ett litet mörkrum i sin lägenhet, men lämnade till slut Spanien för att utbilda sig i Stockholm.

Vit fläck historien
Under ett reportage besökte hon en by i södra Frankrike. Till hennes förvåning talade många av de äldre invånarna spanska, och de berättade att de var flyktingar.
– Jag greps av en vilja att ta reda på vad som låg bakom. Franska koncentrationsläger för spanjorer, det hade jag aldrig hört talas om! Vad hände egentligen under inbördeskriget? Hur gick det för förlorarna? Jag började forska och efter 20 år av resor och möten, beslöt jag mig för att ge ut boken. Med den vill jag vara en länk mellan berättare och läsare.

Vad driver de anhöriga att söka svar på vad som hände, så långt efteråt? De intervjuade ger sina synpunkter. Rosario Sánchez, före detta kvinnlig soldat, undrar: “kan ett land verkligen kallas demokrati, om det inte tar itu med sitt förflutna?”
Emilio Silva är sonson till en arkebuserad och var bland de första som började med utgrävningar av massgravar. Han tog initiativet till föreningen “Återtagandet av det Historiska Minnet”, och berättar i boken att hans generation sextiotalisterna knappt har fått lära sig om kriget i skolan.
– Det har byggts en mur av okunskap kring det förflutna. Det kan inte vara rätt att en grupp frivilliga ska ha hand om frågan om mänskliga rättigheter eller att en arkeolog använder sin semester till att studera kvarlevorna av personer som mördats under ett tidigare statsskick. I en demokrati är detta otänkbart.

– I början uppmärksammades vårt arbete bara av utländska journalister, i Spanien var ämnet tabu. Syftet med vår förening är att medverka till att människor får veta vad som verkligen hände, inte bara om de försvunna utan hela vår historia. Under alla år av demokrati har det inte funnits någon debatt, men nu finns den; i medier, på arbetsplatser och hemma hos folk. Man talar öppet om de försvunna.

Boken Överlevarna finns att köpa på http://www.adlibris.se