Det sägs ofta inför ett val att det är det viktigaste på länge, om inte någonsin. De som sitter vid makten försöker skrämma väljarna med diverse hypotetiska katastrofer som ska uppstå om oppositionen kommer till makten. Oppositionen vill å sin sida påvisa hur uselt den sittande regeringen skött sina åtaganden.

I år är det definitivt ingen överdrift att tala om ödesval. Mycket talar för att Spanien till årsslutet politiskt sett kommer att vara oigenkännligt. Det tvåpartisystem som i praktiken rått sedan början av 80-talet sjunger på sista versen och sönderfallet hos de etablerade partierna har redan börjat.

De flestas blickar har legat på missnöjespartiet Podemos, som dykt upp som en verklig komet. De har dock skakats av några egna skandaler, betydligt mindre i jämförelse med de stora partierna, men som exploaterats intensivt av både regeringspartiet och konservativa medier. Det återstår att se i vilken utsträckning det ligger Podemos till last i valet.

Den spanska majoriteten törstar dock efter förändring och i Podemos kölvatten reser sig ett annat parti, Ciudadanos, som funnits i tio år i Katalonien. Under ledning av Albert Rivera har "Ciudadans" tagit klivet från den katalanska regionalpolitiken upp på riksnivå. De har två trumfkort, jämfört med Podemos. För det första är Ciudadanos mer etablerade och för det andra står de betydligt närmare centrum på den politiska skalan. Det gör att många av Partido Populars traditionella röstare, som ledsnat på både brutna vallöften och korruptionsskandaler, mycket väl kan lägga sin röst på Albert Rivera.

I skrivande stund och med en lång förkampanj framför oss är det långt ifrån otänkbart att Podemos kniper en stor del av både PSOE:s och Izquierda Unidas röster medan Ciudadanos lämnar PP i bara mässingen. Kanske försvinner inte tvåpartimodellen helt vid valet, men det kommer inte längre vara PP och PSOE i strålkastarljuset.