För några dagar sedan anordnade jag ett möte med kunder och samarbetspartners som jag har arbetat mycket med de senaste åren. Det var en väldigt känslosam dag för mig, då jag betraktar de flesta av dem som som vänner. Mitt syfte med evenemanget var att träffas och ha det trevligt tillsammans och det tror jag att vi hade. Men det lustiga är att det var först när jag började organisera mötet och såg på arkivbilder, som jag insåg att det är exakt 20 år sedan jag började arbeta med svenska kunder och ha en relation med Sverige. Jisses vad tiden går fort!

Många har genom åren frågat mig varför jag har en så nära relation till Sverige och en av de återkommande frågorna är om min fru är svensk. Och nej, Esperanza är lika ”malagueña” som jag. Det hela startar tack vare en första kund som blev rekommenderad att kontakta mig och som vi blev vänner med nästan från dag ett. Han heter Göran Åslev. Det första mötet vi hade var i maj 2003 över en kaffe i en liten cafeteria i gamla stan i Marbella. Göran funderade på att köpa en lägenhet i Marbella och som det brukar vara när någon funderar på att fatta ett sådant här beslut, hade han tusentals frågor.

Sålunda försökte jag under denna kaffestund svara på Görans frågor och reda ut hans tvivel. Det slutade med att vi pratade som vi säger på spanska, "om det gudomliga och det mänskliga". Det var även samma dag som Göran övertalade mig om att åka till Stockholm, eftersom han ansåg att det skulle vara intressant för mig att ha kontakt med advokater, fastighetsmäklare och bankchefer som själva och vars kunder hade ett intresse av Spanien. Det var så min relation med Sverige började och som jag har upprätthållit i alla dessa år. Det finns ingen annan anledning eller förklaring. Däremot har det varit ett både professionellt och personligt förhållande som givit mig stor tillfredsställelse.

Under alla dessa år har jag rest till Stockholm många gånger, en stad där jag känner mig hemma varje gång och där jag till slut även bodde tillsammans med Esperanza och våra barn under ett år 2012. Det året präglade utan tvekan våra liv. Det var inte ett lätt beslut, då det innebar ett äventyr som vi inte visste hur det kunde sluta. Vi åkte inte på uppdrag av något företag med garanterad lön, utan tillgrep våra besparingar och ett litet lån därtill, för att kunna genomföra det. Men med åren har vi inte ångrat det alls! Det var ett fantastiskt år där vi fyra hela tiden var tillsammans. Vi kallade oss därför för ett "yoghurtpaket”.

Barnen hade det tufft eftersom skolan var på svenska och de till en början inte förstod någonting. Men som alla barn hade de en enorm förmåga att anpassa sig, något vi vuxna har mycket att lära av. Esperanza gick på sina lektioner på Konstfack och själv jobbade jag och försökte knyta fler kontakter för mitt jobb. Det var ett år fullt av upplevelser och anekdoter. Några av dem har återgivit i tidigare kolumner.

Allt var såklart inte perfekt. Det fanns tunga stunder också och vissa saker som, eftersom vi är spanjorer, var svåra för oss att förstå. Jag föreställer mig att det många gånger är samma sak för er när det handlar om att begripa spanska seder och beteenden. Men för varje dag som går tycker jag att det är mer som vi har gemensamt och det måste vi värdesätta.

Under dessa år har jag haft lyckan att bistå många kunder som jag kunnat hjälpa att uppfylla sin dröm om att köpa ett hus eller starta en verksamhet i Spanien. Bland dessa kunder finns det några som också har hjälpt mig och min familj mycket och som jag känner stor tacksamhet till. I den bemärkelsen vill jag nämna Eva Wigartz och hennes man Kurt, som alltid såg efter mig och min familj och som gjorde vårt svenska år så smidigt som möjligt. Det är svårt att nämna alla kunder och samarbetspartners, men jag vill tacka er alla för ert förtroende.

Som jag nämner i början av den här artikeln har många av er lyckats få mig att känna er som vänner. Jag minns med särskild värme de sammankomster som hållits i Málaga genom Sydkusten och Mats och Richard Björkman. Vilka trevliga stunder!

För att bättre förstå Sverige har jag naturligtvis inte haft något annat val än att försöka lära mig ert språk. Det är inte lätt kan jag säga er, jag jobbar fortfarande på det. Sant är att jag hade turen att finna Anne Sandstedt, som utan tvekan är den bästa språklärare jag någonsin haft. Lektionerna jag har med henne fungerar som antistressterapi, tack vare alla gånger som jag får skratta. Jag lär mig alltså ert språk och får samtidigt vårda min mentala hälsa.

Tiden flyger verkligen och 20 år passerar på ett ögonblick. Men om jag ser tillbaka på den här tiden känner jag att jag är väldigt lyckligt lottad som kunnat integrera i mitt jobb det jag gillar mest, nämligen umgänge med människor som jag alltid lär mig något nytt av. Så tack Sverige för att du korsade min väg och speciellt till dig Göran, tack kompis!