På ett sätt kan man ju tänka sig att jag då skulle känna mig som hemma under en spansk karneval. Men av någon anledning har jag nog vuxit ur min kodräkt, för till och med jag tyckte det här var konstigt. Har du inte upplevt en karneval och undrar vad det är? Tja, det är en vecka där spanjorerna kommit överens om att ta på sig sina finaste kläder i form av Super Mario-kostymer, läkarrockar och tyllkjolar för att mötas upp på ett torg där man pratar, dricker och skrattar högljutt under flera timmar. Någon gång går det en parad genom staden där vissa älskar att få visa upp sina fjäderkreationer medan andra uppenbart är dit-tvingade av sonens dansskola. I små hörn av staden dyker det upp några män utklädda till nunnor eller fotbollsspelare och sjunger skämtsamma visor à la studentspex.

Det hela är så urbota märkligt och helt underbart. Att man bjuder så mycket på sig själv! Det här är en tradition som många uppenbarligen håller högt. Framför allt förstod jag det när min sambo, en kompis och jag åkte på en bussutflykt till Cádiz där vi förstått att det skulle vara en riktigt stor karneval. Passagerarna bestod av oss tre, och tvåhundrasextiosju spanjorer. Vi fyllde fyra bussar. Och då var det bara ett av bussbolagen som arrangerade utflykt! Folk fullkomligt vallfärdade till den urmysiga staden.

Bara själva bussresan i sig var en sådan upplevelse att det inte får plats i den här texten. Men att få se de riktigt taggade människorna ladda upp för en festlig dag var fantastiskt. När vi kom till Cádiz slogs jag av vilken otrolig folkfest karnevalen är. Som vanligt var det folk i alla åldrar, men till skillnad mot många evenemang här på Costa del Sol stötte vi inte på några andra än spansktalande och några amerikanska utbytesstudenter. Vi tre, som inte ens var utklädda, gick runt i Gamla Stan och måste sett hur förvirrade ut som helst. Framför allt när vi stod längst fram och tittade på några spexande gubbar utklädda till sjuksköterskor utan att förstå vad de sjöng. Jag hängde med på att de sjöng om en grill, om att någon tappade sina tänder, om en höna och att någon var tjugosju år. Men den vetskapen blev inte tillräcklig för att förstå varför alla vek sig av skratt runtom mig. Men jag är inte den som är den, så när alla andra skrattade och sjöng med försökte jag såklart göra samma sak. Om någon köpte mitt agerande och trodde jag förstod? Troligtvis inte.

Det var så otroligt mycket folk på torgen och i de små gränderna att det kunde ta en kvart att ta sig fram femtio meter. Ljudvolymen var så hög att det fortfarande susar i öronen. Så vi tog tillfället i akt med att skylla på att vi ville se mer av staden för att komma ifrån folksamlingarna titt som tätt. Vilket jag är väldigt glad för. Det är ju en fantastiskt mysig stad som är havsnära på riktigt! Så pass nära att staden ligger ute på vattnet. Skicket är som det är på vissa ställen, men det känns genuint och även om vi nu främst rörde oss i de äldre delarna så kan jag absolut tänka mig att semestra i Cádiz längre fram.

Faktum är att det var snarare Cádiz i sig som imponerade på mig än själva karnevalen. Idén om att klä ut sig och mötas och skratta känns bjussigt och härligt, men jag saknade riktig underhållning. Kanske var det för att jag inte förstod spexen, men jag hade önskat mig mer musik och dans. I Sverige hade det här formatet troligtvis aldrig fungerat. Dels är inte vi svenskar så bjussiga med att klä ut oss och dels så krävs det alltid någon artist eller stort uppträde för att få ut folk på gatorna. Dessutom så är det lite skillnad i planeringen av ett sådant evenemang.

När vi veckan innan Cádiz var på karnevalen i Málaga för att se paraden så försökte vi googla var den skulle gå, för att vara säkra på att vi inte skulle missa den. I programmet stod det ”lyssna efter musiken och gå ditåt”. I Sverige när jag varit med och planerat stadsfestivaler med parader har vi noga behövt rita ut kartor för att trycka upp i programmet. Här känns det som att man bestämmer mellan vilka datum evenemanget ska pågå och sen löser sig resten av sig självt. Folk skapar upplevelsen själva istället för att förvänta sig den av någon annan.

Så på ett sätt uppskattar jag det här enkla och spartanska. Men något i mig vill ha mer. Och kanske mindre av vissa andra delar. För det tog några dagar att återhämta sig från resan till Cádiz. Det känns som att jag kastats in i en torktumlare bland pirater, nyckelpigor och konfetti och intrycken snurrar fortfarande runt i huvudet. Trots att det enda jag har gjort är att ha gått runt i en stad och tittat på folk. Det jag har lärt mig är att om jag ska bo kvar i Spanien så behöver jag leta fram min gamla kodräkt.