Jag syftar såklart på chipsen. Spanien är på många sätt ett fantastiskt land och jag får ibland bokstavligt talat nypa mig i armen för att inse att jag faktiskt bor här. Men de är urusla på chips. Som ni förstår är jag en erfaren chipsare (härmed grundas detta uttryck, som syftar på någon som med kärlek och omsorg äter chips i princip var och varannan dag). Det är nog den främsta anledningen till att jag tycker om Sverige: Där är man riktigt bra på chips! Estrella och OLW drar absolut sitt strå till stacken, men också ”mindre” producenter som Lantchips, Bjärechips och Gårdchips sluter paletten och gör hela färgskaran komplett.

Jag har alltid varit svag för sourcream and onion, oavsett märke är de med få undantag alltid bra. Men senaste åren har förstaplatsen bland mina favoritsmaker varierat även mellan parmesan och smör/havssalt. Utbudet är enormt och det finns en smak för varje tillfälle. Snackshyllorna i affären sträcker sig flera meter och liknar Berlinmuren innan dess fall. Jag kan stå där i timmar och drömma om de olika smakerna. Precis lika viktigt som det är med rätt vin till maten är det med vilken sorts chips man förtär antingen innan eller efter middagen. Så länge det inte är med smak salt och vinäger, de är strängeligen förbjudna för alla tillfällen i livet. Förutom när jag var i Zimbabwe på volontärresa för några år sedan och skulle åka på utflykt en tidig morgon. Campet som jag bodde på hade packat ner frukost till oss alla. Den bestod av en vit, torr sandwich, läsk och salt- och vinägerchips. Vrålhungrig som jag var kunde jag ju bara tacka och ta emot, men det var inte med glädje.

Har du inte testat tjugotalets stora chipstrend med ett fat med lättsaltade chips toppat med gräddfil, löjrom, dill och rödlök (gärna picklad) så måste du göra det. Om du nu får tag på det här vill säga. Visserligen är det kanske tillbehören som är svåra att få tag på i det här fallet. Just lättsaltade chips finns det ju faktiskt gott om här. Välj då friterade i olivolja och med lite mer kvalitet, de brukar vara de bästa. För i övrigt har ju utbudet mer att önska. Om du inte är sugen på jamón då vill säga, det finns det alldeles för mycket av! Jag gav det en chans en gång i höstas, men chips som smakar skinka är inte gott. Punkt. Visst, det skulle duga i krig. Så även grillad kyckling. Men chips ska inte smaka kött!! Felet blir att de nog är för bra på att sätta smakerna, så chipsen smakar verkligen kyckling. Fast med en helt annat konsistens. För mig blir det kortslutning i hjärnan.

Det finns särskilt en smak som är så illa att jag inte ens klarar av att äta den. En smak som på pappret låter ganska god, men som blir en katastrof i munnen. Citron och svartpeppar. Det ska tilläggas att en äkta chipsare som jag sällan ratar chips. Men den här åkte rätt ner i papperskorgen. Citronsmaken var precis som en av de gula bitarna i en Gott & Blandat-påse, en söt smak av lemoncurd. Jag fullkomligen älskar lemoncurd, men inte när den är krispig och gjord av potatis.

Jag ska dock erkänna att trots min trångsynthet vad gäller det spanska utbudet så har de lyckats med en smak. Den är inte perfekt, men den har en balans mellan sälta, sötma och kryddighet. Den heter Campesina och har smak av grönsaker. Mer specifikt tror jag det är lök, tomat och paprika. Det är väl så nära ranch eller holiday man kan komma, och troligtvis är den god eftersom den också är så långt ifrån smaken av kött man kan komma. Den blir som bäst med en kall cerveza i solen på balkongen en fredagskväll innan det är dags att bege sig till en restaurang.

Det räcker dock inte för en chipsare att bara ha en smak att välja på, utbudet måste vara större. Jag försöker se möjligheter att motvilligt minska min konsumtion lite och när det krisar får det ibland duga med Pringles. De är oftast goda, men det är snacks och inte chips. Friterat platt potatismos är inte potatis. När det krisar riktigt mycket beger jag mig dock till en av de svenska butikerna i närliggande städer och blir ruinerad för en liten påse Estrella sourcream and onion. Den alldeles för lilla påsen skapar trygghet, ömhet och får inmundigas varsamt. För då mina vänner, då uppstår magi.