Mamma jobbade skift på olika serveringar så jag och min bror Rustan tvångshämtades till Vidkärrs barnhem. Göteborgs barnavårdsnämnd skulle nu se till att vi barnhemsungar skulle fostras till harmoniska och samhällsnyttiga individer. De misslyckades totalt. Sparkar, örfilar, luggning, inlåsning, fastbindning, tvångsmatning och kallvattensdusch visade sig vara fel taktik. Man hade fått lära sig att barn behövde mycket ömhet men missuppfattat det hela med påföljd att vi barn ständigt kände ömhet i hela kroppen och mest i kinder och öron.

Jag hade två kamrater som båda hette Leif. Den ena bar efternamnet Peters och den andra Axmyr. Båda skulle komma att bli kändisar. Axmyr hade även en elak styvpappa som han beslöt sig för att slå ihjäl när han blev vuxen. Det lyckades han nästan med, men hindrades i sista stund av ett par kamrater. Han sa efteråt att han njutit när han hörde hur det krasade i gubben. En tid senare slog han ihjäl sin före detta flickvän och hennes fästman. Leif Axmyr blev den som suttit oavbrutet fängslad längst tid i Sverige. Han begick nya brott under permissioner och under hela fängelsetiden. Axmyr satt med korta avbrott 60 år i fängelse, frigavs 2016 och hittades död i sitt hem två år senare.

Min bäste barndomsvän var Leif Peters. Efter ett par år på Vidkärr flyttades jag till Frälsningsarméns pojkhem Sundsgården, tre mil från Stockholm. Döm om min glädje när även Leif Peters kom dit en vecka senare. Jag fick nummer 85 och han 86 och där var vi internerade i fem år. Här rådde religiös kadaverdisciplin. Högsta chefen titulerades ”brigadör”. Han var var pedofil och sadist och slog mig medvetslös två gånger, men när jag var fjorton fick jag in en rejäl fullträff med en pjäxa som resulterade i väldigt hematom i hans bakdel. Sedan rörde han aldrig mig mer. Efter skolan flyttades jag till Baptisternas ynglingahem efter att ha varit utlånad som gratis arbetskraft en sommar hos en bonde i Torsåker som var missionsförbundare. Jag har alltså en gedigen religiös uppfostran.

Leif Peters var mycket allmänbildad. Han gjorde inte mycket väsen av sig. Vi tävlade lite och i betyget efter årskurs sex hade han sex lilla a medan jag hade fyra. Han var respekterad av kamrater och sällan i slagsmål men bar ett dolskt hat inom sig. Kunde inte tåla en oförrätt. På Sundsgården praktiserade en del ungdomar från socialhögskolan och dessa titulerade vi kandidat. En kandidat hade givit Leif Peters en örfíl och det resulterade i att Leif två dagar senare slängde en stor sten i kandidatens huvud så att jag hittade honom medvetslös med ansiktet i en blodpöl.

Leif gick på prästseminarium i Uppsala men det ledsnade han snart på och blev officersaspirant hos försvarsmakten. Där fick han sparken efter att ha stulit vapen som han var mycket fixerad vid. Själv var jag kriminell med bil- och småstölder men aldrig något våldsbrott. Jag vistades ett par vändor på Långanäs ungdomsvårdsskola. När jag var 20 beslöt jag mig för att bli laglydig, gifte mig och fick en dotter och sedan dess har man inte fått fast mig för någonting.

Jag provade på ett 30-tal olika yrken men utbildade mig till smed och svetsare. Bodde i förorten Rågsved med hustru och två barn. En dag på tunnelbanan mötte jag min gamle vän Leif Peters och det visade sig att han bodde i Bandhagen, två tunnelbanehållplatser bort. Jag besökte honom i hans hem vid tre tillfällen. Han hade en stor skyddsdresserad schäfer och arbetade som nattvakt. När han fick veta att jag var smed så började han rita på ett papper och ville beställa ett knogjärn som liknade baksidan på en köttyxa.
–Va fan ska du med det till?
–Jaa det är så mycket bus här nere i centrum, svarade han.
Jag ignorerade beställningen.

Så skrev jag några visor och blev som man säger upptäckt och påbörjade en artistkarriär och blev ofta ombedd att uppträda gratis på fängelser i hela landet. Där i publiken såg jag regelbundet mina barnhemskamrater från Vidkärr, Sundsgården och Långanäs. Ibland kom de fram till scenen och ville morsa. Här såg jag resultatet av barnavårdsnämndernas och frälsningsarméns uppfostran. Många satt i fängelse, andra dog i alkohol-, och narkotikarelaterade sjukdomar. Två hade blivit ihjälslagna och fler hade tagit sitt liv. Självmordsfrekvensen är hög bland före detta barn-, och fosterhemsungar.

Vid ett besök i Göteborg fick jag idén att jag skulle besöka min kollega Alf Hambe. Jag ringde, fick adressen och tog spårvagnen mot Gullheden. Vid Aschebergsgatan skulle jag byta vagn och hann då köpa en kvällstidning i kiosken. När jag satt mig tillrätta i vagnen och slog upp tidningen blev jag först glatt överraskad. Min vän Leif Peters porträtt över halva sidan men när jag sänkte blicken läste jag jätterubriken. HANDENMÖRDAREN FAST.

Leif hade nattetid tillsammans med två vänner besökt det nybyggda köpcentret i Handen söder om Stockholm. Där blev de upptäckta av en nattvakt och två poliser. Jag skall inte redogöra detaljerat. Googla på ”Handenmorden”. Det slutade med att Leif sköt ihjäl de båda poliserna och nattvakten med 72 skott ur en k-pist. Efter Handenmorden omformades hela polisväsendet med en ny så kallad spaningsbibel och man sa att detta var gränsen mellan den gamla idylliska svenska brottsligheten och den nya mer terrorbetonade.

Leif dömdes till livstids fängelse men flyttades senare till till S:t Sigfrids psykiatriska sjukhus i Växjö. Han fick aldrig släppas ut och där dog han 2006, vid 68 års ålder.

– Ordet barnavårdsnämnd använder jag bara när jag slår mig på tummen. -