Vi behöver gå tillbaka nästan tolv år i tiden för att finna ett spanskt riksval där resultat var entydigt och ledde till en friktionsfri utnämning av ny regeringschef. Det var den 20 november 2011 när PP:s Mariano Rajoy kom till makten första gången med egen majoritet, efter att finanskrisen dragit med sig den sittande regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero.

Vad hände, som gör att det sedan dess verkar som förgjort för spanska folket att enas kring en regering? Finanskrisen väckte ett stort missnöje med det traditionella etablissemanget, däribland de två ledande partierna PP och PSOE. Podemos och Ciudadanos föddes, men förhoppningarna om nya friska vindar som dessa nya partier skulle utgöra grumlades snabbt. Det blev tvärtom full cirkus efter valet i december 2015 och nyvalet i juni 2016. Det var som förgjort att finna en fungerande konstellation mellan de då fyra stora partierna. Endast en palatskupp inom PSOE, till förmån för Rajoy, förhindrade ett tredje val i december det året.

Den återuppståndne Pedro Sánchez kom sedermera till makten den 1 juni 2018, genom en misstroendeomröstning mot just Rajoy. Sedan vann socialistledaren parlamentsvalet i april 2019, men - ”hör och häpna” - det blev på nytt nyval i november. Först efter det nådde PSOE och Unidas Podemos en överenskommelse som möjliggjorde den första koalitionsregeringen i Spanien i modern tid.

Mot alla odds, och trots jättelika utmaningar som coronapandemin, höll vänsterregeringen nästan hela mandatperioden ut. Det var bara bakslaget i kommun- och regionvalen i maj som fick Pedro Sánchez att kalla till nyval, sex månader före ordinarie datum. Mot bakgrund av hur den politiska arenan sett ut det senaste ”dryga” decenniet (ordet kan läsas i dubbel bemärkelse) borde vi ha anat att det inte heller den här gången skulle bli någon klar segrare.

Partido Popular inhöstade 23 juli en av de bittraste valsegrar som man minns i Spanien och även om deras chanser att nu komma till makten är minimala så har Alberto Núñez Feijóo fått förtroendet av kungen att försöka bilda regering. Pedro Sánchez anses ha betydligt större möjligheter att erhålla majoritetsstöd, speciellt efter att vänsterpartierna säkrat kontrollen över parlamentets styrelse. Men för att socialistledaren ska bli omvald är han bland annat beroende av det goda minnet från den landsflyktige tidigare katalanske regionpresidenten Carles Puigdemont. Angenämare utgångspunkt kan man önska sig.

Innan Sánchez ens får sin eventuella chans väntar vi alltså på Feijóo, som ska undergå debatt och omröstning i parlamentet 26-27 september. Den enda goda nyheten är att talmannen Francina Armengol försäkrat sig om att vi, vid eventuellt nytt politiskt haveri, i alla fall slipper nyval till jul. Valet hålls i så fall den 14 januari. Om allt slutar som vanligt.