Det har nog knappast undgått någon som regelbundet läser mina bloggar, att jag har bott i Spanien i 20 år. Det var närmare bestämt nu på tisdag den 3 oktober för exakt 20 år sedan, som jag för första gången landade på flygplatsen i Málaga. Först för att läsa spanska i åtta månader och sedan för att flytta ned mitt pick och pack och börja leva mitt riktiga liv här. Ibland känns det som att jag upprepar denna siffra så ofta, på gränsen till att bli tjatig. Varför gör jag det?

Mest är det nog för att jag känner mig både imponerad och lite tagen av att det hunnit bli så många år. Men även för att jag är lite av en nörd när det gäller årtal. Jag tycker om att veta hur länge något pågått och när olika saker inträffade, att ha koll på mina milstolpar. Året jag firade tio år här, 2013, var året jag födde min son och det känns symboliskt fint. I övrigt har jag kanske inte konstant gått omkring och tänkt på den där siffran. Men att det är 20 år i år, det tänker jag på ofta.

Jag har levt två tredjedelar av mitt vuxna liv i Spanien och det känns ganska oerhört.

Om jag backar bandet minns jag exakt den där dagen 3 oktober 2003, när jag landade på Málagas flygplats. Cigarettröken. Avgaserna. Hur rörigt och stökigt allting kändes. Jag hittade inte till tåget och på bussen fick jag inte hoppa på för jag hade bara en stor sedel. Till slut kom jag fram till agenturen på Calle Victoria, som skulle ge mig min lägenhetsnyckel, någon minut innan siestan skulle börja. Svetten rann.

Lägenheten var äcklig, jag var rädd för ohyra och längtade hem. För ett kort ögonblick. Men det var omöjligt att stanna i den känslan. Redan samma eftermiddag golvades jag av Málagas på den tiden råbarkade charm. Uttrycket oslipad diamant har aldrig passat bättre och jag älskade att det var så operfekt.

Nu för tiden är allting mer tillrättalagt, snyggt och ordning och reda. Inte ens byråkratin får man chans att svära över särskilt ofta längre. Myndigheterna har digitaliserats, Internet fungerar, telefonbolagen har tagits i örat så många gånger att de håller sig på mattan. Spanien är ett mycket välfungerande samhälle. Och givetvis vill jag inte ha det på något annat vis.

Mycket kan bli ännu bättre. Lönenivån. Arbetsmarknaden. Skolsystemet. Effektiviteten i vissa fall. Men någon “mañana mañana”-mentalitet råder knappast. Allt mer sällan får man tillfälle att utbrista “Spain is different”. Eller ja, Spanien är fortfarande annorlunda - unikt och fantastiskt - men sällan i bemärkelsen konstigt.

“Oj, då är du spansk medborgare?”, var det en svensk som frågade mig nyligen när jag sade att jag bott här sedan 2003. Jag blev lika förvånad över att han tog det för givet som han blev av att jag sade nej. Jag är inte spansk medborgare. Har aldrig funderat på att bli det förrän Mats Björkman skrev om sin process för att bli det. Då funderade jag lite på det.

Jag är ju svensk, kommer alltid att vara det. Att jag kan bo i Spanien utan några som helst byråkratiska problem (nåväl en del snår har jag väl trasslat mig igenom genom åren), är ju för att jag är EU-medborgare. Varför skulle jag då bli spansk medborgare? För att rösta i riksvalet i så fall, men jag är inte säker på att jag tycker det är värt det. I övrigt känns medborgarskap oväsentligt så som vårt samhälle ser ut idag.

Spanien är däremot mitt hem. Det är inte bara det att jag bor här och har mitt faktiska hem här, utan jag menar att landet i stort är mitt hem. Andalusien är mitt hem. Málagaprovinsen är mitt hem. Det är här jag hör hemma. När blev det så?

Under många år handlade det om äventyret, utmaningen som gav vardagen extra stimulans. Men sakta men säkert vände det och nu handlar det mer om den trygghet jag känner i mitt liv här.

Var är ens plats på jorden? Svaret påverkas av flera dimensioner. Trivas kan man ju göra på många platser samtidigt. Var man rotar sig handlar nog mer om var man befinner sig när kroppen plötsligt säger att nu är det dags att slå ned sina rötter. För mig tror jag det absolut mest avgörande var att jag fick barn här.

Min identitet är inte att jag är spansk. Men den bygger på att jag är svensk i Spanien. Om jag skulle flytta till Sverige nu, skulle jag inte veta vem jag är längre. Och om vi lämnar de abstrakta tankarna, känslorna och den diffusa nostalgin - för visst kan jag längta till Sverige - så skulle jag nog få ganska svårt att försörja mig i Sverige. Jag har som sagt bott 20 av 30 yrkesverksamma år utanför Sverige. Min svenska arbetslivserfarenhet har passerat bäst-före-datum för länge sedan.

Men om man verkligen verkligen vill något, så löser man det. Så antagligen vill jag inte.

Och varför skulle jag? Livskvaliteten här är enorm. Nackdelarna som fanns med Spanien har minskat med åren. Familjen i Sverige är såklart viktig för mig och jag vet inte hur jag kommer uppleva det om, eller när, min mamma blir gammal och kanske sjuk. Jag tar verkligen inte för givet att hon ska leva för evigt, men just nu känns det så och innan det blir ett verkligt problem kan jag inte ta ställning till det.

Under de första åren i Spanien frågade mina svenska vänner när jag skulle flytta tillbaka. Jag tyckte alltid det var en sådan konstig fråga. När tänker du själv flytta nästa gång?, kontrade jag. Jag bodde där jag bodde och livet pågick. Det var inte en parentes med ett slutdatum. Jag tänkte inte “nu bor jag i Spanien i ett år eller fem och sedan flyttar jag hem”. Jag tänkte “nu har jag mitt hem här och sedan får vi se vad som händer”. Kanske var det för att min flytt sprang ur en kärlek till det spanska språket och sedan till Andalusien och Málaga. Det var aldrig en tillfällig flykt ifrån någonting annat.

Många svenskar som bor utomlands flyttar tillbaka efter ett tag. Det är praktiska saker som spelar in som jobb och anhöriga. Men jag tror även att inställningen har betydelse. Om man ser något som tillfälligt tröttnar man på det så småningom. Hur mycket vi än söker äventyret så vill vi ha vardag också. Det vanliga livet.

Jag har alltid sett mitt liv i Spanien som något permanent och på riktigt. Det var aldrig en paus från något annat. Ju fler år som går desto större är steget att flytta tillbaka. För mig skulle en Sverigeflytt nu vara ett mycket större steg än det var när jag var 28 år och flyttade till Spanien.

Jag utlovade en summering och det blev det inte riktigt. Men jag tror att nästan alla mina blogginlägg är en del av en aldrig sinande summering av mitt liv här. Anekdoterna, jobben, kärleken, barnet, skolan, hemmen, vännerna, min spanska familj, maten, dofterna, platserna. Jag har redan skrivit hyllmeter om det som varit.

Hur kommer de nästkommande tio åren att se ut? Jag gissar att de kommer präglas av att min son ska gå från barn till tonåring, till vuxen. I takt med att han blir mer och mer självständig kommer mitt liv att förändras och då öppnas nya dörrar. Jag vill utvecklas som företagare och få vårt bolag att blomstra. Och så småningom hitta tillbaka, eller rättare sagt hitta fram till mitt vad mitt framtida jag brinner för utanför jobbet. Jag längtar efter att renovera mitt radhus och jag drömmer om att göra en riktig roadtrip runt hela Iberiska halvön. På min bucket list står även att gå “caminon”.

Det känns som värdiga projekt för mitt tredje decennium i Spanien.