Som typisk svensk har jag alltid definierat mig som agnostiker eller till och med ateist. Med troende morföräldrar och en mamma som har sjungit och musicerat mycket i kyrkan har jag trots det suttit mig igenom en hel del gudstjänster – protestantiska sådana. Därtill är jag dessutom både döpt och konfirmerad.

Mina erfarenheter av katolska gudstjänster kan jag räkna på ena handen. Den här jämförelsen är säkerligen därför både haltande och orättvis, men här kommer ändå en betraktelse av de skillnader jag har observerat.

I min hemstad Santiago de Compostela hålls varje dag ett 20-tal katolska gudstjänster i stadens olika kyrkor och kapell. Santiago må vara ett religiöst mecka, men en snabb googling visar att även andra spanska städer erbjuder ett liknande antal mässor. Låt oss jämföra med en svensk stad i samma storlek, och som dessutom ligger i det svenska bibelbältet – Jönköping. Där snittar Svenska kyrkan ungefär tre gudstjänster om dagen, alltså betydligt färre.

En annan skillnad jag har noterat är de ämnen som lyfts under predikan. Det är sedan länge känt att kristendom överlag jobbar mycket med skuld, men det är ännu tydligare i de katolska mässorna som rakt av börjar med att församlingen och prästen skanderar “Por mi culpa, por mi culpa, por mi gran culpa” (Min skuld, min skuld, min mycket stora skuld), samtidigt som alla slår sig med knuten näve på bröstet.

De protestantiska predikningarna handlar idag många gånger mer om samhällsfrågor och hur man ska vara som medmänniska, än om tro och bibelcitat. Vidare anordnar församlingar i Sverige alla möjliga aktiviteter för att locka nya besökare, framförallt ungdomar. Det är konfirmationsläger med skidåkning, caféverksamhet och musikevent. Ett annat exempel är en församling i Karlstad som till och med har börjat anordna epa-kurragömma.

En möjlig tolkning till att det är såhär är att Svenska kyrkan länge har kämpat med en form av dåligt självförtroende. Statistik från 2019 (alltså redan innan pandemin) visar att antalet gudstjänstbesök i Svenska kyrkan minskade stadigt under åren 2014–2018. Även medlemsantalet sjönk.

Även om det finns statistik som visar att antalet troende i Spanien minskar (fyra av tio uppger sig nu vara ateister, enligt en ny studie, skriver El País) så får man säga att den katolska kyrkan under lång tid har haft en stabil ställning i det spanska samhället. Den har varit en viktig aktör med politiskt och socialt inflytande i den spanska nutidshistorien, särskilt under diktaturen. Detta medan Sverige ofta benämns som ett av världens mest sekulariserade länder.

Ytterligare en olikhet är att prästerna i Spanien nästan uteslutande är män. Officiellt är det inte accepterat för kvinnor att leda en katolsk gudstjänst, men 2016 gick Cristina Moreira ut och deklarerade sig vara landets första kvinnliga präst. Det kan jämföras med den protestantiska kyrkan i Sverige där faktiskt fler kvinnor än män utövar prästyrket.

Själva utformningen av kyrkorna skiljer sig också något åt. I de katolska brukar det inte snålas på utsmyckningen. Detaljer, statyer och pelare – gärna i guld – följer verkligen inte mottot “less is more”. De protestantiska kyrkorna i Sverige brukar vara mer enkelt dekorerade.

De katolska kyrkorna har dessutom lågt placerade bänkar vid varje bänkrad, som är till för att knäfalla på, vilket besökarna gör flera gånger under gudstjänsten. Därtill är biktbås utplacerade vid väggarna.

Det finns dock en slående likhet för alla de gudstjänster jag har besökt, protestantiska som katolska – jag har med mina 29 år dragit ner medelåldern rejält.