Carmen suckar där hon kryper på knä på golvet bredvid den stora kopieringsapparaten. Hon är uppenbart obekväm, så som man känner sig när man gjort sig fin med smycken, smink, tight top och en ännu tightare kort kjol, och måste krypa omkring på ett smutsigt golv. Det ser verkligen besvärligt ut, inte bara att få igång kopieringsapparaten, utan framför allt att komma upp från golvet med värdigheten i behåll. Jag tittar besvärat bort medan Carmen fortsätter att öppna och stänga maskinens fack och dra ut hopknycklade, trasiga papper ur dem allihop. Jag känner mig skyldig också, eftersom det är mina papper som har sabbat hennes maskin.

Jag ska jobba som reseledare och förbereder resan. Åtminstone 150 papper ska skrivas ut inför den, därav besöket i Carmens kopieringsaffär. Jag begriper inte vad mina kollegor som bor i Sverige gör. Var skriver de ut sina papper? Var skriver man ut någonstans i Sverige? På arbetsplatsen? Biblioteket? Eller har alla egna skrivare hemma? För kopieringsaffärer som i Spanien tror jag inte finns.

Kopieringsaffärer tycks alltid vara små och slitna. Hit kommer man för att skriva ut papper, scanna, mejla, faxa, kopiera hela böcker och utbildningsmaterial, och binda ihop nykopierade eller -utskrivna böcker med plastspiral i ryggen och plastpärmar som skydd.

Carmen har sin butik intill högstadiet i staden. För ett par år sedan startade en konkurrent till henne en liknande verksamhet runt hörnet. Bra tyckte jag i början, det tog alltid sån himla lång tid hos Carmen, hon känner alla kunder, alla ska hon prata med, och kunderna är många. Det gick snabbare hos den nye. Fast i våras, när jag också förberedde en resa, öppnade han mitt usb-minne och sa att han inte kunde skriva ut något eftersom dokumenten var i ett konstigt format och måste konverteras till pdf. Istället för att åka hem och göra det, 30 minuter enkel väg, gick jag till Carmen som öppnade mappen och konverterade varenda fil själv, lätt som en plätt.

Kön växer medan Carmen fortsätter att dra ut trasiga papper som fastnat. Fyra personer väntar på sin tur, men en har bråttom och lämnar över en bok som Carmen ska binda ihop under förmiddagen när hon får tid.

Jag tittar på prylarna i glasdisken. Skolmaterial. Block, plastfickor, pennor, färger, sudd, pennvässare… Pennvässare. Behöver min nioåring en sådan? Eller har de en gemensam pennvässare i klassen? Jag kommer att tänka på den stora pennvässaren med vev vi hade i min skola. Alla elever tyckte att det var roligt att resa sig för att gå fram till katedern och vässa blyertspennan i vevvässaren. När slutade vi med riktiga blyertspennor? Visst fick vi stiftpennor sedan? Vid vilken ålder kan det ha varit? Hur gör barnen idag i Sverige? Är blyertspennor förlegat, skriver även små barn med stiftpennor? Eller vänta, barn i Sverige skriver visst inte så mycket för hand längre, de skriver mest på surfplattor, har jag läst.

Kopieringsmaskinen piper till och börjar sedan rassla ut papper. Carmen ser att flera dokument är vita. Hon börjar räkna papper och jämföra med mina dokument i datorn som skulle skrivas ut. Jag är tacksam över att hon gör den kollen, trots att det går fem minuter till. Ingen i kön klagar.

Jag behöver egentligen inget i glasdisken. Det verkar som att vi har köpt allt på nioåringens lista, utom usb-minne, det blir hennes första så jag ville köpa ett med en kul figur på, och det finns inte här.

Till nioåringen behöver vi inte köpa några skolböcker, de går från elev till elev i den här åldern. Men vi har fått en lista på allt skolmaterial som hon kommer att behöva i år.

Förra året höll jag på att bli galen av den där listan, och jag fick byta ut både blocken jag köpt och blyertspennorna, eftersom de var fel.

Nu åkte vi hela familjen. Sambon tog listan och korgen och satte igång. Han är själv lärare, vet vad ungarna brukar ha. Ett paket tuschpennor, ett paket träfärgpennor, penslar i storlekarna 1, 2, 4, 6 och 8 millimeter, tre suddgummin, två tvåfärgade blyertspennor, bläckpennor av ett särskilt märke i rött, blått och svart, ett linjalset, en passare, sex plastfickor, kartongmappar med gummiband, ett block med kartongpapper, ett med glanspapper, två rutiga block, fem tvålinjerade block med fyra millimeters mellanrum…

Jag var matt av listan och hade för lågt blodsocker. Sambon fick sköta inköpen själv medan jag tänkte på annat. Vi trängdes mellan hyllorna tillsammans med andra föräldrar och ungdomar, alla behövde köpa skolmaterial till den nya terminen. Sambon prickade rationellt av listan när han hittade något av det som behövdes och till slut var det bara blocken som saknades. Glanspapper i A4 hade tagit slut, liksom färgat kartong i A4. Men hur var det med skrivblocken? Hur vi än letade kunde vi inte hitta några block med fyra millimeter mellan skrivlinjerna. 3,5 var det närmsta vi kom. Till slut gav vi upp. Barnen var omöjliga inne i butiken, mobilen pep av mitt låga blodsocker och sambon såg linjer på längden och tvären. Han var lika matt som jag efter att ha tittat igenom varenda block i affären.

Det krävdes besök i två butiker till samt ett telefonsamtal till läraren. Vi hittade inga fyramillimetersblock, det blev 3,5, och en slutsumma på närmare 80 euro.

Så enkelt det hade varit om skolan hade köpt in allt material som behövdes och lät oss betala, istället för att varje familj åker runt och letar rätt material.

Nu piper det igen och maskinen slutar att surra. Det är klart. Alla mina papper ska finnas i den tjocka, tunga bunten av varma papper. Jag har varit här i trekvart och tänker inte stanna och kontrollera. Jag betalar nio euro och tar i förbifarten med en ljusrosa märkpenna också. Kan vara bra att ha. Tack igen, Carmen. Nu får du äntligen ta hand om nästa kund i kön.