Den första hunden som brukade dyka upp utanför vår ytterdörr när vi flyttade till byn var den bruna, snälla hunden. Hon hade ofta valpar i magen för hennes ägare ville inte betala för att sterilisera henne. På vintern frös hon så hon darrade, pälsen var mycket tunn och hon hölls för det mesta ute. Över ryggen löpte ett stort ärr efter ett vildsvin. Vi tyckte mycket om henne, och hon var nyfiken på vår lilla Iris-hund.

Den andra hunden var ”Den Fule”, som sambon vanvördigt kallar honom. Kanske som en hämnd för att hunden ibland bajsar utanför vår dörr, som ett doftminne till Iris, som han är förtjust i. Iris kan bli som tokig efter honom, då smiter hon ut under stängslet på baksidan och springer runt till andra sidan för att hälsa.

En dag befann sig en helt ny hund utanför vår dörr. Iris skällde på den. Det var en enorm spansk mastiff med smutsig päls som nog hade varit vit en gång. Hon var mycket rädd.

Först trodde jag att det var ännu en hund som någon storstadsbo hade kört upp i bergen och lämpat av, som storstadsborna brukar göra med sina hundar och katter som de tröttnat på, men så var inte fallet. Av en granne fick jag veta att hunden var en rymling. Hon tillhörde en markägare i byn och brukade föra en ensam tillvaro där hon antingen vaktade ibericogrisar eller en kastanjeodling, där hon skulle skälla för att skrämma bort eventuella inkräktare. Men så hade hon alltså lyckats rymma.

Mycket långsamt och tyst öppnade jag dörren och gick ut med en jätteskål full med mat, och en annan med vatten. När jag hade gått in igen kom hon försiktigt fram och åt och drack tills allt var slut. Det här fortsatte ett par dagar. Hon var på helspänn varje gång jag såg henne. Vid minsta ljud sprang hon sin väg. Sedan slutade hon komma. Jag hoppas att ägaren inte fick tag i henne, för jag tror inte att hunden hade det så bra.

Jag kom att tänka på henne idag, när min tidigare övergivna, och nu omhändertagna, hund Iris och jag var ute på promenad. Vi gick en liten bit på en vandringsled tidigt på morgonen, innan det blivit för varmt. Den här vägen har många backar som är tunga att gå uppför. Den värsta hade jag framför mig när jag bestämde mig för att gå ifrån leden och gå åt höger istället, för att se vart den stigen kunde leda.

Strax därefter mötte jag en stor mastiff, som inte skällde på oss som de brukar göra, utan tvärtom, viftade på svansen och sträckte nyfiken ut den stora nosen mellan spjälorna i grinden.

Jag undrade vad hon vaktade, här ensam på landsbygden, och fick snart svaret. Nedför en slänt kom en stor skock får med bjällror om halsarna. Jag önskade att jag hade haft något gott med mig till hunden.

Vi gick vidare, Iris och jag, och efter några minuter tog vägen slut vid ett inhägnat område. Där gick två vita hästar. En stod långt ifrån oss, den andra var närmare och lyfte huvudet för att se vem som kom. Först tänkte jag, att vad bra att de har sällskap av varandra, det är inte så vanligt, hästar och åsnor är ofta helt ensamma. Sedan tittade jag närmare på den vita hästen. Den var utmärglad. Revbenen stack fram, och på bakändan putade bäckenbenen ut. Ryggen hopsjunken. När jag tittade på marken fanns inget gräs. Marken var torr, täckt med nedfallna, torra löv från omkringliggande stenekar. Fick hästen ingen mat? Eller var den sjuk?

Alla dessa djur. Efter varenda vandringsled, åtminstone i detta hörn av Andalusien, träffar man på dem. Ensamma, fastbundna, magra. Ibland utan skugga, rakt under den heta solen. Det gör så ont att se.

Jag hade ett äpple i ryggsäcken och började prata med hästen, som kom lunkande mot stängslet. Det var en stenmur i vägen, jag nådde inte riktigt, men sträckte ut fingrarna som jag balanserade äpplet på. Hästen tog det med tänderna, det krasade när den bet i det friska äpplet, och snart var det slut.

Jag önskade att jag hade haft hela ryggsäcken full med äpplen. Började gå tillbaka mot bilen och lovade att komma tillbaka snart med mer att äta. Kanske kan man köpa några kilo morötter, visst gillar hästar morötter? Eller är äpplen bäst? Vad ska man ge en mycket mager häst som man går förbi ibland? Jag vet inte, kan ingenting om hästar. Ska rådfråga vår veterinär vad man gör i ett sådant här fall. Men jag kommer tillbaka.