I slutet av 70-talet var jag mestadels på turné eller på väg till enstaka artistframträdanden i hela Norden. Jag körde mer bil än vad en taxichaufförer gör per år. Och dessutom flög jag på en del spelningar. Ibland spelade jag i Göteborg och var det då vardag dagen efter jobbet så brukade jag ta en taxi till Feskekörkan, där jag ibland klev in bakvägen innan de öppnat. Medan taxin väntade handlade jag fisk och skaldjur av två bastanta damer och fick allt med mig i tredubbla plastkassar. Sedan bar det iväg till Torslanda och vidare till Arlanda och en timme senare var jag hemma och kunde tillaga det som var fångat i västerhavet samma morgon.

Producent Lennart Wetterholm hade övertalat mig att göra en timmes teveprogram och det kom att heta ”Sändh-bart?” Han ifrågasatte alltså själv om det skulle bli sändbart. Programmet blev bland det mest utskällda i svensk televisions historia. Vid pianot satt Claes Crona, och vid kontrabasen stod Sture Nordin och dessutom hade vi Agneta Lindén, utklädd till en bunnygirl som vi kallade snusbruden. Hon var sexig och bjöd alla på snus.

Vi överskred alla gränser. Agneta låg på golvet och juckade och jag sjöng egna fräcka visor ocensurerat, vilket resulterade i folkstorm och radionämndsanmälningar med kravet: ”Visa aldrig den mannen mer i TV”.

Alla dessa anmälningar och hatbrev fick jag kopior av för kännedom. Det var rolig läsning så dem samlade jag i en pärm för sig. Samma år for jag till Finland och gjorde en timmes program för svenskspråkig finsk television. Detta köptes året därpå av TV2. Nu hade jag ju adresserna till alla som skrivit anmälningar och hatbrev året innan. Jag tog en bunt med idolkort där jag flinar och skickade till alla som skrivit hatbrev. Min text löd: ”Nu har du chansen igen. Missa inte detta! Nu kan du se mig igen i en timmes program på TV2 lördagen den datum/klockslag”.

På förmiddagen dagen efter att ”Sändh-bart?” hade visats hade jag bestämt mig för ett par veckors utlandssemester och klev in på en resebyrå i Uppsala. En rundnätt medelålders expedit som tydligen sett programmet började gapskratta och skrek:
–Jasså, du måste lämna landet nu?
–Jaa, svarade jag och spelade med.
–Vart vill du åka då?
–Ta det som går först, skrek jag.
–Ja det blir Thailand.
–Nej för fan, jag har redan dåligt rykte.
–Ja, nästa blir Madeira och det går i morgon.
–Då tar vi det.

Nästa eftermiddag checkade jag in på hotell Orqhidea i centrala Funchal och hyrde mig en liten bil av märket Seat. Den första veckan for jag runt hela ön och besökte massor av byar. Madeira är en sagolik ö med många sevärdheter och en mycket artrik natur. Växtligheten är enorm. Glömmer man sin galosch där så växer det ett gummiträd på platsen nästa gång man kommer dit.

Efter en vecka kom nästa plan med svenska turister och jag gick ner i baren för att kolla läget. Då skrek två damer mitt namn och strax såg jag att det var mina vänner, expediterna från Feskekörkan. Jag slog mig ner hos dem och tog en öl. Så frågade de mig efter en restaurang med bra mat och jag föreslog restaurang Ramona som var belägen längst bort där strandpromenaden slutade.
–Jag skall ändå ut och åka så jag kan skjutsa er dit.

I bilen frågade damerna om jag visste något bra dansställe för övermogen ungdom. Jag hade sett en skylt på ett dansställe och tog en omväg dit för att visa dem. När jag sedan skulle köra vidare så såg jag strandvägen och hamnen ett kvarter rakt framför oss, så jag fortsatte i den riktningen. Gatubelysningen var urusel liksom bilens halvljus, men plötsligt såg jag hur vi for igenom ett portvalv och strax därefter rasade vi med buller, gnissel och brak nerför sex trappsteg. Tanterna skrek och nu såg jag att vi stod på en altan och att vi hade ytterligare sex trappsteg framför oss. Jag tänkte som så: ”Det blir dyrt att ta hit en mobilkran i morgon för att lyfta ner bilen” så jag ropade till mina passagerare:
–Håll i er! Vi tar nästa trappa också!
Nytt buller och skrik och då skymtade jag texten på huset till vänster: Guarda Fiscal.

Vi stod alltså vid stadens polishus. Jag svängde vänster och såg strax skylten som visade att jag körde mot enkelriktat framför fyra poliser som stod och rökte vid gathörnet. Jag ökade farten och var strax ute på en större väg. Efter några hundra meter var vi framme vid restaurang Ramona, som låg i ett enplanshus vid stadens slut. Jag rundade restaurangen och körde in i ett stort buskage för att dölja bilen. Vi fick svårt att ta oss ut genom grenar och löv. Jag satt kvar med damerna på krogen en timme, i hopp om att polisen skulle lugna ner sig. Damerna som nu hunnit återhämta sig såg nu det komiska i äventyret och fnittrade uppsluppet. Jag tog bilen hem till vårt hotell där jag vistades i baren till midnatt.

Hur gick det med bilen undrar du kanske nu? Jo, förvånansvärt bra. Vad som hände var att hornen på främre stötfångaren drog upp meterlånga ljusa revor i den smutsiga marmortrappan och hornen på den bakre stötfångaren slog ut bitar i framkanten på trappstegen. Biluthyraren såg inga skador på bilen eftersom han inte besiktade den underifrån.

Ett par dagar senare berättade jag om detta för platschefen på Trivselresor. Han gapskrattade och skrek:
–Det är inte sant! Vi måste dit och titta!
Vi gick tillsammans och studerade nogsamt revorna i marmortrappan.

Ett år senare promenerade jag på Drottninggatan i Stockholm. Då mötte jag en ung man som började skratta så fort han såg mig. Så sa han:
–Ja förlåt. Du känner inte mig men jag jobbar som guide på Trivselresor i Funchal. Där tar vi med våra gäster till polishuset och visar var Bengt Sändh körde nerför trapporna med två kärringar från Feskekörkan. Det är numera vår största turistattraktion.