Kyrkans oklara roll i det moderna Spanien

BLOGG: SPANIEN IDAG Spanien har flera ouppklarade frågor och inte alla har med ekonomin att göra. Många reagerade på att en av de frågor som togs upp på PSOE:s senaste kongress var en omprövning av relationerna med Vatikanen. Det är dock ett tydligt exempel på hur religionens (läs: katolicismens) roll i dagens Spanien fortfarande haltar.

Förmodligen är Spanien det katolska land där kyrkan haft störst historiskt inflytande – på gott och ont. Det är lätt att minnas de svarta kapitlen, som inkvisitionen, kyrkans parti för Franco och på sistone skandalerna med stulna nyfödda barn. Men spanska kyrkan har också på många sätt gått i första ledet för mänskliga och humanitära värderingar, både under erövringen av Nya Världen och i dagsläget genom missionärer i en rad olika länder.

Det stora problemet är att det verkar saknas en medelväg när det gäller kyrkan och de katolska värderingarna. Antingen är man för katolicismen och vill att dess moral ska genomsyra samhällsmodellen eller så är man mot kyrkan och vill då nästan landsförvisa alla präster. Ingendera av parterna verkar villiga att ge efter och vissa argument är kusligt lika de som rådde strax före inbördeskrigets utbrott.

Spanska kyrkans största utmaning i dagsläget torde vara att modernisera sig, för att bättre anknyta till den yngre generationen. Visserligen fick ungdomsmötet med Påven i Madrid i augusti förra året enorm uppslutning, men många av deltagarna kom från Sydamerika och andra länder. Jag finner det svårt att tro att spanska ungdomar idag kan känna sig identifierade med prästerskapet och inte minst den främsta företrädaren Rouco-Varela, som ser ut som om han inte skrattat åt ett skämt i hela sitt liv.

Motståndet mot kyrkan har utan tvekan en stor historisk förklaring och grundar sig i katolska kyrkans kontrollbehov. Den dag biskopssamfundet på allvar accepterar att det råder religionsfrihet och att katolska kyrkan varken står över eller under någon annan övertygelse, har vi nog kommit en bra bit på den rätta vägen.

Mats Björkman Sydkusten