Regionalistiska motpoler

BLOGG: SPANIEN IDAG I söndags hölls två regionalval i Spanien med radikalt skilda resultat men med en gemensam nämnare, socialistpartiets närmast bottenlösa fall. Många anser att bakslagen utgör början på slutet för socialistledaren Alfredo Pérez Rubacaba.

I Baskien förlorade de regerande socialisterna åtta av sina tidigare 24 mandat och förvandlades till det tredje största partiet i regionen, efter radikala Bildus starka entré. Ännu större var raset i Galicien, där PSOE var och förblir i oppositionen, men med endast 18 platser, mot tidigare 25.

Socialistpartiets kraftiga ras är den enda gemensamma slutsatsen av de två regionalvalen, som i övrigt gav radikalt skilda resultat. I Baskien fick regionalisterna mer stöd än någonsin, med PNV som väntat kommande regeringsparti och radikala Bildu som den näst största gruppen i regionen. PNV har dock långt ifrån egen majoritet och tvingas stödja sig på något annat parti, som väntas blir socialisterna.

I Galicien inte bara försvarade Partido Popular makten utan till och med utökade sin egen majoritet med ytterligare tre mandat. Segern för Alberto Núñez Feijóo är särskilt meriterande mot bakgrund av PP:s dalande popularitet, på grund av regeringens svångremspolitik. De två galiciska regionalistpartierna får nöja sig med att vara regionalparlamentets småsyskon, efter intern splittring.

Det är anmärkningsvärt hur annorlunda identitetsyttringarna är mellan de tre så kallade "historiska" regionerna i Spanien. Medan Katalonien står på tröskeln till att förklara sin egen självständighet och Baskien följer dem i hälarna ger galicierna sitt breda stöd till Partido Popular, som är Spaniens mest utpräglade centraliseringsparti.

Kanske kan det läsas ur ekonomisk synvinkel, då Katalonien och Baskien tillför mer pengar till övriga Spanien än de får tillbaka, medan det i Galicien är tvärtom.

Mats Björkman Sydkusten