Vila i frid (plats för namn)

BLOGG: SPANIEN IDAG Min spanska svärmor avled i måndags, efter åtta långa och plågsamma månader. Som traditionen bjuder i Spanien hölls begravningen redan påföljande dag, lika effektivt som standardiserat.

Den katolska traditionen är fortfarande djupt rotad i Spanien, trots att en majoritet av befolkningen inte längre identifierar sig med religionen och än mindre med kyrkan. Begravningen hölls nästan exakt ett dygn efter att Josefa dragit sitt sista andetag. Det är få tillfällen då spanjorer är så snabba och effektiva som i samband med dödsfall. Det är traditionellt och utmärkande för många varma länder. En konskevens är dock att de anhöriga inte får många timmar på sig att behandla sorgen och det gör ceremonin desto mer hjärtskärande.

Familjen vakade hela natten vid kistan, medan en stor del av byns innevånare samt släkt och vänner från när och fjärran kom för att framföra sina kondoleanser. Minnesgudstjänsten hölls klockan 11.00 och uppslutingen var så stor att många inte fick plats i den iskalla kyrkan.

Prästen höll en välformulerad ceremoni, där Gud, Kristus, den Helige Anden och Helgonen nämndes flitigt. Josefas namn inflikades på lämpliga platser i en standardpredikan. Där fanns inga personliga anspelningar. Inga bekanta höll några tal, ingen favoritmusik spelades, inga minnen eller anekdoter från hennes liv berättades. Josefa expedierades snabbt, effektivt och fullständigt personlöst.

Efter en ceremoni på knappt 30 minuter där endast prästen figurerade, bars kistan ut till begravningsbilen och färden mot den sista vilan. För oss som stod Josefa nära återstår minnena av henne. Och känslan av att hon förtjänade mer än den standardpaketering som katolska kyrkan erbjuder.

Mats Björkman Sydkusten