Universitetsstudierna går inte ihop

BLOGG: SPANIEN IDAG I krisens Spanien är det många ekonomiska variabler som är svåra att få ihop. Själv förstår jag inte hur en majoritet av universitetsstudenterna ska kunna finansiera sin studier.

I Spanien existerar inte statliga studielån, utan systemet är basetat på studiestöd. För att vara berättigad till detta måste eleven uppfylla ett flertal kriterier, bland annat att familjens inkomster inte överstiger en viss gräns samt att studierna genomförs tillfredsställande.

I krisens kölvatten och mot Partido Populars upprepade löften att inte skära ned på utbildningssidan, har universitetsavgifterna stadigt ökat. Dessutom skärps villkoren för att erhålla studiebidrag, vilket gör att många ungdomar tvingas hoppa av studierna. Med en ungdomsarbetslöshet på mer än 57 procent är det en dramatisk situation.

Spaniens minst populäre minister någonsin, utbildningsministern José Ignacio Wert, har nu annonserat en höjning av kraven för studielån. Bland annat höjs snittbetyget som berättigar till den vanligaste formen av stöd, från 5,5 till 6,5 på en tiogradig skala (gränsen var för inte så länge sedan 5,0, det vill säga godkänt).

Wert, som själv inte kommer upp i ett betyg på 2,0 i opinionsundersökningarna, har mage att hävda att en elev som inte har ett snittbetyg på minst 6,0 borde fundera på att ägna sig något annat. Samtidigt hävdar ministern att anslagen för studiestöd i verkligheten höjs till kommande läsår.

Om de teoretiska siffrorna inte går ihop, ska vi inte tala om de praktiska. Jag har två döttrar som nu börjar andra året på universitetet i Málaga. I deras kull på 90 elever finns det ämnen där färre än tio elever fått godkänt. De som har godkänt i alla ämnen är en klar minoritet och det innebär alltså att en bråkdel på deras linje kommer att få studiestöd i år.

Som förälder konstaterar jag att någonting är fundamentalt fel när så få elever lyckas få godkänt i sina studier. Detta är en tendens som jag följt ända sedan mina äldsta döttrar gick i grundskolan. Antingen står vi inför den slappaste och mest intelligensbefriade generationen i spansk historia eller så lämnar undervisningen en hel del övrigt att önska.

Jag vägrar tro att felet uteslutande ligger hos ungdomarna, som mer än någon annan generation är piskade att skaffa sig en bra utbildning för att finna jobb. Istället frågar jag mig vad som rör sig i lärares och rektorers huvuden när en minoritet av eleverna klarar av sina studier. Det kanske är makthavarna och delar av lärarkåren som borde fundera på att ägna sig åt något annat..!

Mats Björkman Sydkusten