Jag är säkert ovanligt irriterad när jag skriver dessa rader, så min objektivitet kan vara en aning rubbad. Varje år tvingas man utstå en tidsomställning som innebär åter kolsvart natt när man ska upp ur sängen och det tar som regel minst en vecka innan kroppen ger efter och anpassar sig till sommartid. Varför det känns ovanligt jobbigt i Spanien förklaras säkerligen av att tiden är fel redan från början.

Diktatorn Francisco Franco lät ändra klockslaget 1943, då han fjäskade för Hitler som i sin tur införde enhetlig tid i de av Nazityskland ockuperade områdena. Man kan säga att Franco införde permanent sommartid i Spanien, mitt i krigets vinter. Det har hunnit gå 70 år sedan dess, men ingen makthavare har kommit sig för att vrida tillbaks klockan till rätt tid igen.

Sommartid tillämpas som bekant för att spara energi och pengar. Det är ju bra och jag är villig att gå med på detta, men på villkor att tiden är rätt från början. Det som i dagsläget är vintertid i Spanien borde vara vår sommartid, och andra halvan av året borde vi vrida tillbaka klockan en timme.

Jag vet att många älskar de ljusare kvällarna och jag håller med om att det i Sverige innebär en underbar skillnad. I Spanien dock, där vi sommartid har temperaturer på upp till 40 grader, är det kvällen och mörkret vi längtar till. Om mörkrets inbrott infaller klockan nio istället för tio på kvällen är snarare ett plus.

Sedan finns det en ofrånkomlig fördel att justera tillbaka klockan till för-franquistisk tid. Spanien skulle nämligen åter få en enhetlig tid i hela sitt territorium, då vi skulle ha samma klockslag i fastlandet och på Balearerna som på Kanarieöarna. Dessutom skulle det logiskt nog vara samma tid på hela Iberiska halvön.

En reform till hösten skulle med andra ord innebära att vi fick vrida tillbaka klockan hela två timmar. Det skulle kanske orsaka en regelrätt jet-lag, men det är jag beredd att ta. Speciellt denna yrvakna första måndagsmorgon med skev sommartid.