Vilka är det som stulit egentligen

BLOGG: SPANIEN IDAG Jordi Puyols erkännande att han i 34 år undanhållit en förmögenhet från skattemyndigheterna. har slagit ned som en bomb. Puyol var som katalansk regionalpresident mellan 1980 och 2003 en av de främsta företrädarna för modern spansk politik och tyvärr är hans skumma affärer också ett typexempel på den totala brist på moral som rått i den spanska politikens högsta kretsar.

Få är egentligen förvånade över uppgiften att familjen Puyol samlat miljontals euro i skatteparadiset Andorra, inom lägligt avstånd från Katalonien. Det uppseendeväckande är Jordi Puyols medgivande, som har den enkla förklaringen att den juridiska snaran dragits åt så hårt att den åldrige familjehövdingen nu gör ett desperat försök att rentvå sina söner och ta på sig allt ansvar.

Puyols version att den icke specificerade förmögenheten uteslutande skulle bestå av ett oskyldigt arv, är löjeväckande. De flesta tar för givet att det handlar om årtionden av provisioner och mutor, för vilka åtminstone två av Puyols sju barn nu riskerar att åtalas.

I åratal har katalanska regionalister ältat mantrat "España nos roba" (Spanien stjäl från oss). Det har varit huvudargumentet för att vilja bryta med Spanien, att de flitigt och hederligt arbetande katalanerna blivit av med en stor del av sina tillgångar genom av statliga skatter. Men de flesta har vetat hur det egentligen ligger till, även om det funnits något av en tysthetspakt.

Denna pakt bröts en gång, för många år sedan, av den dåvarande socialistiske regionalpresidenten Pascual Maragall, numera svårt drabbad av Alzheimer. I en hätsk debatt i regionalparlamentet sade Maragall plötsligt till CiU:s ledamöter (som regerat i Katalonien i 23 år) att "ni har ett problem och den heter tre procent". Maragall hänvisade till en provision som var närmast påbud att betala till regionalistpartiet CiU om man ville erhålla något som helst offentligt uppdrag.

Föreställ dig tre procent på alla offentliga uppdrag för de katalanska regionalmyndigheterna i 23 års tid. Det blir ett avsevärt "arv" att stoppa undan i Andorras fjällbanker.

Det anmärkningsvärda är att Maragalls "lapsus" stannade vid kommentaren. Genast tystades saken omedelbart ned och de få antydningar som vissa riksmedier gjort genom åren om korruption har alltid bemötts med anklagelser om politiska påhopp mot Katalonien.

När nu den främste representanten i demokratisk tid för det katalanska etablissemanget medger att han undanhållit enorma summor av skum härkomst, har det plötsligt inget med Katalonien att göra. Nuvarande regionalpresidenten Artur Mas, handplockad efterträdare till Puyol, har mage att säga att det är ett privat ärende. Inte nog med det, de regerande partierna i Katalonien CiU och ERC har röstat emot en parlamentarisk utredning av familjen Puyols skumma affärer.

Någon dag måste detta politiska etablissemanget åka på en rejäl snyting. Och ju förr desto bättre.

Mats Björkman Sydkusten