Katalanska separatister förlorade med all säkerhet många sympatier, när tusentals av dem utnyttjade marschen 26 augusti mot terrorism och främlingsfientlighet för att bära självständighetsflaggor och protestera mot kungen och centralrege-ringen.
Attentaten i Barcelona och Cambrils skakade om Spanien. Det var särskilt dramatiskt på grund av de många inblandade terroristerna och det faktum att det tog polisen fyra dagar att spåra och neutralisera den förmodade gärningsmannen bakom det blodigaste dådet, vid Las Ramblas.

Precis som i Stockholm i april pressade dramat fram den bästa sidan hos många människor. I Barcelona bjöd taxiförare, butiksägare och inte minst polis och sjukvårdspersonal ovärderlig hjälp till de drabbade. På nationell nivå var solidaritetsyttringarna enorma, inte bara med terrorismens offer utan även med det muslimska samfundet, som bestämt tog avstånd från dåden.

Fundamentalisterna lyckades döda minst 16 människor och skada mer än hundra, från sammanlagt 34 olika länder. Det är dramatiska siffror, men det är viktigt att det förblir vid det. För mer än att döda så många som möjligt är terroristernas främsta syfte att ingjuta skräck och tvinga oss att ändra våra värderingar och vårt sätt att leva. Därför kan gensvaret i Katalonien inte ha varit bättre, med slagordet ”No tinc por” (Jag är inte rädd).

Jag tvivlar inte för ett ögonblick på att katalanerna och spanjorerna i övrigt inte kommer att låta sig intimideras av terroristerna. På gott och ont är Spanien ett av de länder som utstått terrorismens vansinne mest. Demokratiseringsprocessen i slutet av 70-talet och hela 80-talet kantades av blodiga ETA-attentat närmast varje vecka. Det hindrade inte Spanien från att resa sig från misären under Francotiden och snabbt förvandlas till ett modernt EU-land.

Det största attentatet hittills i Europa skördade 192 dödsoffer och skadade fler än 1 800 vid Atocha i Madrid 11 mars 2004. Det var mitt under Spaniens ekonomiska boom och den avtog inte förrän fyra år senare, på grund av fastighetskraschen.

Det hade kanske varit önskvärt att den enighet som uppstår omedelbart efter ett attentat mot våldet skulle kunna vara för evigt. Samtidigt måste man konstatera att det faktum att de gamla schismerna återuppstår bara visar att saker och ting hamnar i sina vanliga spår igen. Det vill säga att terroristerna misslyckats i sina försök att förändra oss.

Kanske det är hög tid att uppskatta de triviala frågorna, som innebär att inget värre inträffat..!