Den 24 juni slutade skolan och den 10 september börjar nästa läsår. Det är ju såklart en underbar känsla för alla inblandade. En ocean av tid att göra vad man vill, sova länge, lägga skoluniformen långt in i garderoben, bada och glömma allt vad läxor och veckodagar heter. Åtminstone i teorin och för en liten stund.

Elva veckor är även mångdubbelt av vad en normal förälder i Spanien kan ta ut i semester. Det betyder flera månader utan barnomsorg. Vilket kräver ett pusslande och en planering som faktiskt vida överstiger resten av årets.

Tack och lov finns det något som heter “campamento de verano”, det vill säga sommarläger eller sommarskola. Åtminstone här på Costa del Sol är utbudet stort och varierat av olika aktiviteter att skriva upp barnen på. För mig är det en självklarhet att nyttja det och jag har sedan Iván började skolan, googlat och researchat varje vår för att sedan anmäla honom i god tid för att inte stå utan.

I flera år gick han på vår egen skolas “campamento”. När han var mindre tyckte jag framför allt att det var en trygg miljö som han redan kände till. Men det blev i ärlighetens namn också ganska tråkigt att fortsätta på samma plats och dessutom saknade han sina kompisar och hade svårt att knyta nya kontakter på en plats där han var van vid att känna alla i sin närhet. Det blev lite som att gå i skolan fast i lugnare tempo och betydligt färre barn. Och utan bästisar, för de var inte där.

Ett år gick han på Holiday Worlds “campamento” i Benalmádena. De har både sportinstallationer och ett stort badland. Det är ju en semesteranläggning och till och med jag var avundsjuk på Iván som fick tillbringa dagarna i detta paradis. Han älskade det. Men på fyra veckor fick han inte en enda jämnårig kompis eftersom nästan alla andra bara gick en vecka. De kom och gick och Iván valde följaktligen att bonda med ledarna istället.

Förra året var speciellt med tanke på vårens lockdown. Skolan hade varit stängd i tre månader och öppnade lagom till sommarlovet vilket gjorde återkomsten till något väldigt härligt.

I år slog jag nästan knut på mig själv för att jag verkligen ville hitta något speciellt som dessutom kändes bra både pris- och tidsmässigt. De mest attraktiva sommarskolorna kostar ganska mycket pengar och många är bara öppna några timmar på förmiddagarna. Det slutade med att vi med hans godkännande anmälde honom till Club Náutico i Benalmádena med surf, padel-surf, kayak och segling på schemat.

Jag gjorde vad jag kunde för att försöka få fler i klassen att haka på. Några hade för avsikt att göra det, men de talade om “kanske någon vecka” och kom aldrig till skott. Så blev det fullbokat. Själv hängde jag på låset så fort det gick att anmäla sig och bokade upp Iván för sex hela veckor mellan klockan 9 och 18. Det kändes lite mycket, samtidigt så fanns äntligen möjligheten och allting annat innebär skärmtid medan jag jobbar. Han måste väl ha det bättre tillsammans med andra barn, ute i friska luften med nya roliga och fysiska aktiviteter?

Jag vet inte. Jag tror ju fortfarande det. Men samtidigt har jag sådan ångest. Alla spanska föräldrar tittar på mig som om jag hade satt honom i fängelse när jag berättar att han ska vara där hela sommaren. För mig är det ett mysterium hur de själva löser det. Eller egentligen vet jag ju. Det är en mix av att jobba hemifrån medan barnen får roa sig själva, av föräldrar som inte har semester tillsammans utan efter varandra, av mor- och farföräldrar och valet att ta ut årets hela semester på ett bräde. Men jag har svårt att förstå prioriteringen.

Själv har jag valt att få jobba i lugn och ro. Att förhindra att Iván tillbringar sommaren med iPad och Nintendo. Det blir tillräckligt av det ändå. För hans del skulle han dock allra helst vara hemma, vilket han inte låter mig glömma. Han är jätteglad och nöjd när jag hämtar, men morgonen efter vill han inte gå dit igen. Det är för många veckor. Dagarna är för långa. Jag vet ju att om han hade varit hemma, hade han gnällt över varför han inte fick göra något roligt istället och jag hade lidit av en annan slags ångest.

Vad svårt det är hörni när barnen blir så stora att de får en egen vilja, men fortfarande är för små för att själva ta kloka beslut. Hur ska man veta vad som är bäst? Och varför är de spanska sommarloven så långa? Rent ekonomiskt är det förmodligen bättre att ha barnen hemma och gå ned i arbetstid, men det fungerar ju inte alltid riktigt i praktiken.

Samtidigt. Skamkänslan av att njuta av att få jobba i fred. Att ha åtta timmars “egentid” för att göra åtta timmars arbete. Att slippa försöka stjäla sig till 2-3 timmars arbetsro varje dag på tid som egentligen redan är fylld med annat.

Förr tyckte jag Tomas Ledins “Sommaren är kort”, var så deppig. Efter Iváns tveksamma inledning på sommarskolan och en vecka av temperaturer på 35+, tycks en kort sommar, varav det mesta regnar bort, framstå som en dröm. När jag blir stor ska jag också vara ledig i elva veckor och tillbringa varenda en av dem i Sverige.

>>> Carin Osvaldssons blogg är exklusiv för prenumeranter på SK Premium. Vi har valt att offentliggöra hela hennes första säsong i efterhand. Boka en prenumeration på SK Premium om du vill erhålla vårt dagliga nyhetsbrev, med bland annat en ny färsk blogg av Carin Osvaldsson varje vecka. Läs mer: https://www.sydkusten.es