Olika vägar till individuell frihet

CARIN OSVALDSSON Med ett barn som snart träder in i tonåren kommer nya önskemål och krav på mer rörlighet och större frihet. Det leder till nya tankar och utmaningar som förälder. För mig kom det som en chock när jag insåg att jag som trott att jag var mer liberal med ett större fokus på självständighet än min sons spanska kompisars föräldrar, hade haft fel.

Jag har nog alltid tagit för givet att spanska barn är mer curlade och mer omhändertagna rent praktiskt än svenska barn. Jag har haft en bild av att barn är barn längre i Spanien och att svenska barn växer upp snabbare och får börja ta eget ansvar tidigare. Det hänger nog lite ihop med att barnomsorgen lämnar en hel del att önska här. Det finns inget fritids och det är ett ständigt pusslande med hämtningar och transport till aktiviter. En annan brist jag upplever som påverkar denna struktur, är den på säkra skolvägar.

Jag började lämna min son Iván själv när han precis fyllt sju år. Det var för att vi skaffade hund och han inte ville följa med på promenad. Vi testade och när jag såg att jag kunde lita på honom - eller möjligen på hans besatthet av skärmen - utvidgades det till att även underlätta i mitt arbete när jag ibland måste åka iväg på visningar på eftermiddagar och kvällar. Väldigt få gånger har han dock behövt göra någonting konkret som att fixa mat.

Tre resor med skolan de senaste två åren, två till England och en till Pyrenéerna, tvingade honom att lära sig att organisera sig och bli lite mer självständig. Somna själv, bestämma dagens kläder, hålla reda på sina saker och packa en resväska. Det gav honom mycket självförtroende att se att han klarade det. Det gav även självförtroende till mamman att se att det fungerade.

I tron att sonen är relativt mogen och självständig, vaknade jag dock ur min dvala häromsistens när jag insåg att alla andra - om de ens någonsin legat efter - passerat och sprungit långt förbi oss. Det började med allt envisare förfrågningar från Iván om att få möta upp någon kompis på ett köpcentrum. Jag blev väldigt paff över detta önskemål och min återkommande fråga var ”men varför?”. Jag förstår att det låter lite korkat, för anledningen är ju uppenbar, men sonen hade levlat upp en nivå utan att jag hängt med. Han ville såklart känna frihet.

Inte så långt därefter - när jag fortfarande gruffade över själva genomförandet, vilket köpcentrum det skulle vara och huruvida jag skulle vara på plats eller ej - blev han bjuden till ett födelsedagskalas för en klasskompis. Upplägget var att åka tåg - själva - till Plaza Mayor, gå på bio, äta på restaurang och titta i affärer. Själva. Vid det här laget började jag förstå, både att det är detta 12-13-åringar gör - de hänger på köpcentrum - och att flera av hans jämnåriga kompisar redan hade åkt tåg på egen hand och en hel del andra saker också som att lära sig laga mat och röra sig ute i samhället utan föräldrar.

För mig är det en helt ny värld som min hjärna behövt acklimatisera sig till. Det är märkligt för trots att jag var ganska strängt hållen som barn så hade jag betydligt större frihet när jag var i Iváns ålder än vad han har. Det är lätt att skylla på hur vi bor, där nästan ingenting ligger på gångavstånd, men jag tror inte att det är det enda. Det är andra tider och trots att dagens föräldrar kan följa och kommunicera med sina barn i realtid oavsett var de befinner sig, så är vi så mycket räddare än vad våra föräldrar var. Och jag visade mig vara en av de värsta.

Den enda regeln jag hade som barn var vilken tid jag skulle vara hemma. I övrigt var kontrollen nästan obefintlig. Vi gick eller cyklade till kompisar själva redan på lågstadiet. När jag var tolv år hade jag ett helt eget liv utanför hemmet. Jag förstår att Iván också vill ha det. Så nu handlar det om att hitta sätt att träna på det. Han har aldrig tidigare varit så lycklig över ett födelsedagskalas som det senaste på Plaza Mayor.

Jag tror att det generellt är viktigt för svenska föräldrar att barnen utvecklas som egna individer och tränar på självständighet. Jag tror att spanska föräldrar inte är lika fokuserade på individen, även om självständigheten absolut poängteras i skolan som en viktig parameter. Däremot leder det mer kollektiva livet på gator och torg i Spanien, att det känns tryggare att steg för steg släppa iväg sina barn på egen hand utanför hemmet. Här är familj, släkt, grannar och vänner en del av den tryggheten. I Sverige är friheten målet medan den endast är en konsekvens i Spanien.

---
Carin Osvaldsson bloggar varje vecka för prenumeranter på Sydkustens Plus-tjänster.
Läs mer: https://www.sydkusten.es
---

Carin Osvaldsson