Olika inställningar till regler

PREMIUM MATS BJÖRKMAN Då har jag varit spanjor ett helt år och det är ganska trivsamt, måste jag tillstå. Det vore lite väl pretentiöst att påstå att man genomgått en transcendental mentalitetsförändring vid 58 års ålder, men i dag tänkte jag berätta om en aspekt där jag definitivt är mer spanjor än svensk till kynnet.

Vid något tidigare tillfälle har jag berättat om den där polisen i mig som irriterar sig på överträdelser som begås av andra. Det måste vara ett av de mest svenska dragen hos mig, men se, polismannen lyser allt mer med sin frånvaro. I stället har en mer tolerant attityd börjat rota sig – som förespråkar att så länge det inte stör andra så är det väl inte så farligt att tumma på regelboken.

Som uppvuxen i Spanien av svenska föräldrar har jag större delen av mitt liv haft en ambivalent attityd till bestämmelser. Generellt har jag försvarat och följt dem, men ibland också reagerat på personer som agerar paragrafryttare och vars favorituttryck förefaller vara ”hur skulle det se ut om alla gjorde på detta viset?”.

Överlag åberopar jag att regler är till för att följas och att det är hänsynslöst att nonchalera dem. Med detta sagt har jag funnit med åren att det finns många olika nivåer av överträdelser, där de lindrigaste ibland till och med är nödvändiga för att saker och ting ens ska fungera. Det viktiga är att inte blanda ihop koncepten och framför allt att inte agera egoistiskt och på ett sätt som går ut över andra.

Låt oss ta några konkreta exempel. Personer som kan reta gallfeber på mig är de som ställer bilen vid heldragen gul linje precis utanför dörren till matbutiken och orsakar trafikkaos på gatan, bara för att de inte orkar köra in på den existerande parkeringen alldeles intill. Eller de som sitter i bilen och låter den stå på tomgång i många minuter, när man själv sitter alldeles intill i sin egen bil eller på en uteservering.

Däremot har jag stort tålamod med dem som dubbelparkerar för att uträtta ett snabbt ärende, när det inte finns några lediga platser och så länge trafiken flyter på och ingen annan bil blir inlåst. Som du säkert kan gissa är jag så tolerant på denna punkt att jag själv tillämpar detta beteende från tid till annan. Just diskret dubbelparkering tror jag är en av de överträdelser som är nödvändiga för att inte hela systemet i Spanien ska kollapsa. Förmodligen är det tack vare att befolkningen löser situationen på egen hand som pressen på myndigheterna inte är så stor som den kanske borde vara att upprätthålla lagliga parkeringsalternativ överallt.

En annan överträdelse som jag har stor förståelse för är personer som tar med sina hundar på stranden. Här finns naturligtvis också många nivåer, då det är stor skillnad på en liten hund som skuttar runt i närheten av husse eller matte, och stora raser som springer lösa och kan skrämma personer som är hundrädda. Min tolerans är dock villkorad att ägarna har koll på sina djur så att de inte stör andra, och framför allt att de plockar upp efter dem. Resonemanget gäller vidare endast under lågsäsong, när stränderna inte är packade av badgäster.

En anledning till att jag anser att det är acceptabelt att tumma på en del regler är att spanska lagstiftare alltför ofta tillämpar de strängaste restriktionerna med de värsta regelsyndarna i åtanke, utan att ta hänsyn till att majoriteten som regel visar ansvar. Detta drabbar särskilt hundägare, som har svårt att finna några platser att rasta sina djur på på grund av att ett fåtal ägare inte plockar upp efter sig.

Samtidigt som jag förespråkar flexibilitet så skulle jag uppskatta tydligare riktlinjer för att veta vad som verkligen gäller. Alltför ofta i Spanien verkar makthavarna lagstifta med utgångspunkten att folk ändå kommer att tumma på reglerna. De marginaler som myndigheterna själva verkar tolerera gör att respekten för regler många gånger blir därefter – på gott och ont.

Hur pass laglydig är du själv i Spanien?

Mats Björkman Sydkusten