Diabetes

PREMIUM ANNIKA ELWING Precis som många ofta framhåller har forskningen gått framåt, och det finns fantastiska hjälpmedel idag som inte fanns när jag fick diabetes för 34 år sedan. Det har på det stora hela gått bra för mig, trots sjukdomen. Däremot har jag, ända sedan första dottern föddes för snart elva år sedan, haft en rädsla i bakhuvudet för att mina barn ska drabbas.

Det fina med begravningar är samlingen efteråt. Alla vänner och släktingar till den bortgångne som delar med sig av egna minnen och händelser som man inte hade en aning om, och bilden av den nyss avlidne vidgas. Tråkigt är förstås att man i den akuta sorgen inte är i stånd att ta till sig och minnas alla ord och berättelser man får del av, det skulle behövas en ny samling något år senare.

Från pappas begravning minns jag egentligen bara en sak. Det var någon som berättade om när jag hade fått diabetes och pappa hade ringt min farmor och gråtit i telefonen. Grät han? Min pappa?

Jag har ibland kommit att tänka på det där, och velat bryta igenom tiden och säga till honom att du, det gick bra. Det blev bra. Det var faktiskt inte så farligt.

Jag minns hur det började. Jag var så törstig jämt, drack och drack och gick på toa. Jag blev väldigt mager, och allt tröttare. En morgon kunde jag inte ta mig upp ur sängen. Pappa bar ut mig i bilen och körde mig till sjukhuset där det konstaterades att jag hade fått diabetes. Jag var nio år. I flera veckor låg jag på sjukhuset, hela familjen behövde lära sig sjukdomen. Mamma lärde sig att väga mat och räkna kolhydrater, jag lärde mig att ta blodprov på sidorna av fingrarna och att ge mig själv sprutor. Jag fick öva på en apelsin, sedan fick jag sticka mig i magen. Det var så otäckt att jag inte vågade andas. Jag älskade att gå till lekterapin och pyssla varje dag, och sköterskorna var snälla och omtänksamma och skojade med mig. Så minns jag det.

Det var annorlunda 1991. Man använde visserligen de smidiga och inte så skrämmande insulinpennorna istället för gammaldags sprutor som tidigare, men de tunna, korta barnnålarna som man har idag fanns inte. Insulinpump var sällsynt och naturligtvis fanns inte de fantastiska, blodsockermätande sensorer som används idag, en knapp på armen som byts varannan vecka och som ständigt mäter blodsockret.

Allt socker var förbjudet. Ketchup fick jag inte äta, inte heller piffiall-krydda eller hamburgerbröd, och jag blev mycket besviken när jag kom tillbaka till skolan och det serverades hamburgare, min favoriträtt, och jag fick en sockerfri, trist fralla som substitut. Insulinet var inte snabbverkande som idag, det måste tas exakt 20 minuter innan maten och man måste äta exakt det förväntade antalet kolhydrater, vilket gjorde att jag brukade behöva sitta inne hela lunchrasten för att få i mig hela den stora portionen som hade vägts upp på förhand.

En gång skulle insulindoserna justeras, då fick jag återigen ligga inlagd i flera veckor, ända tills pappa sa att nu får det vara nog, och tog hem mig. Då hade det som skulle utvecklas till nålfobi börjat, jag skulle få en infart i handen och sköterskan råkade sticka i en nerv. Men jag kunde fortsätta sticka mig själv med insulinsprutorna i magen.

Jag läste en gång att forskare kommit fram till att personer med diabetes typ 1 som fått sjukdomen innan elva års ålder, lever i genomsnitt 30 år kortare än andra. Det var lite nedslående och jag räknar inte med att bli gammal, men jag är övertygad om att de som får diabetes numera lever längre, tack vare de fantastiska hjälpmedel som finns för att hålla blodsockret jämt; insulinpumpen och de blodsockermätande sensorerna.

Jag älskar att baka, räknar kolhydrater och undviker att blodsockret stiger, trots sockret. Idag är ingenting förbjudet att äta, bara man håller koll på hur många kolhydrater varje livsmedel har och rättar insulindosen efter det.

Kroppen påverkas förstås efter lång tid utan egen insulinproduktion, men det mesta med mig fungerar bra, det är bara ögonen och synen som har påverkats.

Trots att det har gått bra har det legat en rädsla i bakhuvudet att mina döttrar ska drabbas av diabetes. Jag har lugnat mig med att även om sjukdomen till stor del är genetisk hoppar den ofta över en generation. Samtidigt har rädslan funnits där. ”Bara inte mina barn drabbas. Åtminstone inte när de är små!”

Det var sambon som först la märke till hur törstig lilla Runa, sex år, var. Själv var jag mitt uppe i vårresorna som reseledare, borta en vecka i taget, så det tog längre tid för mig. Men visst drack hon mycket? Sedan började hon kissa i sängen på nätterna. Varje natt. Hon behövde ha nattblöja. Och drack och drack. Rädslan och oron grep tag. Det var väl inte diabetes? Det fick det inte vara.

Man kan tycka att jag här, redan vid första misstanken, borde ha tagit med henne till vårdcentralen för att se om det var diabetes eller inte, det gick ju snabbt att kolla. Men jag vågade inte. Intalade mig att det var tillfälligt, det kunde vara något annat. Kanske var det stress? En bekant som är barnläkare berättade om när hon misstänkte diabetes hos sin dotter och törsten visade sig bero på stress. Min sexåring var mycket, mycket stressad och orolig på grund av att vi måste flytta. Kanske var det därför?

Nej, läkarbesök kanske inte behövdes. Eller det kunde vänta lite. Hon var ju pigg och glad! Och om det skulle visa sig att hon hade diabetes skulle jag inte kunna jobba klart, inte genomföra nästa resa, inte skriva klart mina texter. Nej, det kunde vänta.

Det låter galet, jag vet.

Jag försökte ändå ta ett blodprov på henne, själv. I fingret. Hon sträckte modigt fram fingret, men sticket gjorde ont, och det kom inget blod, och sedan vägrade hon.

Hade hon magrat? Hon var mager, men magrare än tidigare?

Men hon var ju pigg.

Sedan var hon inte så pigg längre. Var på dåligt humör och hade svårt att komma till ro.

Nej, nu behöver vi nog ta med henne till barnläkaren och kolla upp det här. Jag beställer tid till måndag, tänkte jag. Att bli inlagd på spanskt sjukhus en fredag är ingen bra idé, det är bara förvaring tills läkarna kommer tillbaka på måndagen och verksamheten börjar leva igen, det har jag alldeles för god erfarenhet av.

Jag hann inte beställa tid till måndagen, för på fredagsmorgonen kom Runa inte upp ur sängen. Hon orkade inte stå på benen och var helt tyst. Inte ett ord sa hon.
– Mår du inte bra, frågade jag, och hon skakade på huvudet.

Nej, jag såg ju att hon inte mådde bra.

Jag klädde på henne och märkte att hennes trosor var för stora och föll ner. Jag bar henne ut till bilen.

Efter en och en halv timme i väntrummet, med flera familjer som gått före, var det bara vi kvar. Blodprov beordrades, resultatet kom efter sekunder, värdet var skyhögt, precis som jag visste att det skulle vara.

Runa satt i knät, hon såg inte mina tårar som droppade mot hennes hår, jag ville inte att hon skulle se. Jag visste vad det där blodsockervärdet innebar.

Jag bad barnläkaren ringa sambon, jag kunde inte prata just då. Sambon hade just parkerat utanför vårdcentralen och snart kom både han och äldsta dottern in i mottagningsrummet, där det satt en mamma i tårar med en liten tyst, sjuk flicka i famnen.

Vi behövde genast åka till närmsta sjukhus, därefter skulle vi skickas till ett av de större sjukhusen i antingen Huelva eller Sevilla där dottern skulle läggas in.

Sambon fick ta båda barnen i ena bilen, jag tog den andra bilen, behövde vara själv. Så fort jag hade stängt bildörren och startat motorn sprängde gråten igenom, den tunga, djupa gråten och sorgen som var för stor för att hållas inne. En gråt som jag bara minns från två tidigare tillfällen – när jag förstod att pappa inte skulle överleva, trots att ingen på sjukhuset ännu visste vad som felades honom, och när jag fick telefonsamtalet om att jag återigen måste genomgå en förlossning på det stora Macarenasjukhuset i Sevilla istället för det mindre, närliggande sjukhuset där personalen var human.

Jag grät i en och en halv mil. I korsningen vid stora vägen bromsade sambon in, sa att han skulle köra direkt till sjukhuset med Runa så kunde jag och tioåringen åka hem och packa väska och göra smörgåsar. Medan tioåringen kom över till min bil skymtade jag min lilla flicka i baksätet på den andra bilen. Hon tittade mot mig. Hon hade sagt att hon ville åka med mig, men det var bättre att hon var med sin ännu stadiga pappa. Så svängde de åt vänster, jag åt höger. Tårarna fortsatte att rinna när vi åkte hem för att packa.

Annika Elwing