Inte ett glashus helt

PREMIUM MATS BJÖRKMAN Regeringspartiet PSOE skakas av en svidande korruptionsskandal som berör de två senaste partisekreterarna, Santos Cerdán och José Luis Ábalos. Båda har varit några av regeringschefen Pedro Sánchez närmaste medarbetare och kritiken från oppositionen är lika väntad som befogad. Samtidigt är kritiken ett jättelikt exempel på hyckleri.

I skrivande stund släpps dagligen hemliga inspelningar som tillförts till den så kallade Koldo-utredningen och som införskaffats av den tidigare fixaren i transportdepartementet, Koldo García. Insatta i målet uppger att det som hittills blivit känt – och som i sig är ytterst komprometterande för socialistpartiet PSOE – endast är toppen av isberget. Det handlar om mutor för offentliga upphandlingar runt om i Spanien, som ska ha pågått i mer än tio års tid.

Koldo García var allt-i-allo åt den tidigare transportministern och likaledes tidigare partisekreteraren i PSOE, José Luis Ábalos. Han hamnade i fokus på grund av misstankar om att han skott sig på statliga kontrakt under pandemin. Likt en snöboll i nedförslut har skandalen successivt växt och kommit att drabba även Ábalos och nu senast den som efterträdde honom som partisekreterare – Santos Cerdán.

Det gick rykten om komprometterande bevis mot Cerdán, men han förnekade kategoriskt alla anklagelser och en mängd ministrar försvarade dennes hederlighet. Därför föll en rapport från Guardia Civil ner som en bomb när det visade sig att den var baserad på en mängd inspelningar som Koldo García gjort vid möten med Cerdán och Ábalos. I dessa hörs hur de delar upp mutor mellan sig.

Experter som är insatta i målet uppger att Koldo García valde att i hemlighet spela in sina möten som en slags personlig framtidsgaranti och att han nu läckt dem för att han känner sig inringad i ett hörn. Det inspelningarna påvisar är den mest typiska och utstuderade formen av korruption, där folkvalda utnyttjat sin makt för att sko sig själva på allmänhetens bekostnad.

Det finns för tillfället inga bevis som styrker att regeringschefen Pedro Sánchez skulle ha känt till oegentligheterna. Många menar dock att han måste ha anat något när han överraskande plockade bort Ábalos 2021, både från regeringen och som partisekreterare. Någon tydlig orsak angavs inte vid tillfället och nu lägger många ihop två och två.

Pedro Sánchez var märkbart skakad när han framträdde i torsdags för att be partimedlemmarna och spanjorerna i allmänhet om ursäkt. Samma morgon hade polisrapporten släppts som anger att Santos Cerdán haft en central roll i härvan, och bara timmar senare tvingades han avgå som både partisekreterare och parlamentsledamot.

Alla korruptionsskandaler misskrediterar de partier som berörs, men det finns i detta fall flera försvårande omständigheter. Pedro Sánchez kom nämligen till makten 2018 genom ett misstroendevotum mot PP:s Mariano Rajoy, som möjliggjordes av en fällande dom för korruption mot Partido Popular. Sánchez presenterade då sig själv som frontfigur mot korruptionen.

Men inte nog med det. Den man som PSOE utsåg att leda misstroendedebatten i parlamentet var ingen mindre än José Luis Ábalos, som i dag kopplas till mutor och gåvor för både sig själv och sina älskarinnor.

Omfattningen av Koldo-skandalen återstår fortfarande att fastställa, men det som redan framkommit har skakat socialistpartiet i dess grundvalar. Det är dock osäkert om det kommer att fälla regeringen. Pedro Sánchez har avfärdat möjligheten att kalla till nyval och är fast besluten att sitta kvar mandatperioden ut, det vill säga till och med 2027.

Oppositionen – och inte bara oppositionen – har däremot inte varit nådig. Högerpartierna PP och Vox kräver Sánchez avgång och nyval, medan det katalanska högerpartiet Junts per Cat omgående har krävt att se över deras stödavtal med regeringen. Detta med anledning av att deras främsta kontaktperson i PSOE var Santos Cerdán.

Sedan en längre tid har Pedro Sánchez bittra fiender även inom de egna leden. Till dem hör den socialistiske regionpresidenten i Castilla-La Mancha, Emiliano García-Page, och den tidigare regionpresidenten i Aragonien, Javier Lambán. En annan som har för vana att kritisera den nuvarande regeringschefen är hans företrädare Felipe González.

Kritiken mot Sánchez är befogad, men det undantar inte att många av dem som nu står på barrikaderna kastar enorma stenbumlingar i glashus. Det gäller speciellt Partido Popular, som trots slående bevis och fällande domar fortfarande vägrar erkänna att korruptionen varit systematisk inom partiet. I mer än 20 års tid upprätthöll PP:s kassörer en B-kassa som fylldes med mutor från främst byggföretag och som brukades för att både kringgå begränsningar av investeringar i valkampanjer och betala ut svarta extralöner. En av dem som figurerar i utbetalningar är en viss ”M. Rajoy”.

Inte nog med att Partido Popular hanterat miljontals euro svart. När skandalen exploderade och deras kassör Luis Bárcenas vände sig mot det dåvarande regeringspartiet, organiserade inrikesdepartementet en underjordisk operation som tog hjälp av ett 70-tal poliser för att frånta Bárcenas komprometterande bevis. Operationen lyckades, materialet försvann och kassören tystades, men nästa år kommer bland annat den dåvarande inrikesministern Jorge Fernández Díaz att ställas inför rätta i det så kallade ”Kitchen-målet”.

Detta om PP. Vox är ett betydligt yngre parti och deras makt har varit mycket begränsad. Trots det har partiet redan prickats flera gånger för olaglig partifinansiering och missnöjda avhoppare som Macarena Olona har vittnat om hur partiledaren Santiago Abascal och andra partitoppar systematiskt avleder partimedel till sig själva genom obskyra stiftelser.

När det gäller vänsterregeringens stödparti Junts per Cat har förmodligen inget annat satt korruptionen så omfattande i system. Junts är kvarlevorna av tidigare CiU, det mångåriga regeringspartiet i Katalonien med Jordi Pujol i spetsen. Partiet ska ha satt i system att kräva minst tre procent i mutor för alla offentliga upphandlingar i regionen under mer än 20 års tid. Det är inga småsummor vi talar om och familjen Pujol misstänks ha miljarder euro undangömda i skatteparadis.

Men korruptionen i det katalanska partiet är inte enbart ”ancient history”. Pujols efterträdare Artur Mas har också misstänkts för förskingring och för mindre än två år sedan dömdes Laura Borràs, dåvarande talman i det katalanska regionparlamentet, för omfattande förskingring.

Men kanske är den som är minst berättigad att kritisera korruptionsskandaler den tidigare spanske regeringschefen Felipe González. Han är än i dag den som suttit längst vid makten i Spanien i demokratisk tid, och det var en lång lista av omfattande korruptionsskandaler som slutligen fick honom att förlora makten.
Den mest uppseendeväckande skandalen gällde den politiskt tillsatte chefen för Guardia Civil, Luis Roldán, som stal pengar till och med från fonder för föräldralösa barn. Roldán flydde från Spanien när han befanns ha förskingrat mer än 1,5 miljarder pesetas, alltså mer än nio miljoner av dagens euro.

Att korruptionen varit systematisk och kanske även mer omfattande innan Pedro Sánchez kom till makten är varken något försvar eller en tröst när nya skandaler nu uppdagas. Den motbjudelse som de nya skandalerna väcker förstärks dock när man ser vilka som nu plötsligt spelar skenheliga och försöker vinna politiska poäng av den senaste härvan.

Mats Björkman Sydkusten