Ångest och feelgood en fredag i Málaga

PREMIUM CARIN OSVALDSSON Ett besök på en ny jazzbar i Málaga förra fredagen föregicks av ett biobesök. En film min väninna redan sett och tyckte var fantastisk. Sirât. Hon ville se om den men jag frågade inget om den och var intet ont anande om vad som väntade. Vilket visade sig vara så mycket ångest att jag nästan lämnade bion innan filmen var slut. Sån himla tur att vi hade jazzen därefter. Det tryggaste jag vet. Himmel och helvete under en och samma kväll.

Sirât betyder väg på arabiska och i islam är det namnet på bron över helvetet för att nå paradiset. Sirât är en fysisk såväl som en inre resa. Tänk om jag hade kollat upp det före jag satte mig i fåtöljen på biograf Albéniz i Málaga denna fredag. Jag visste heller inte att den hade fått juryns specialpris på filmfestivalen i Cannes i maj. Bara att regissören var spanjor, Óliver Laxe.

Jag hade någon vecka tidigare läst om en ny jazzbar i La Malagueta som jag skulle vilja besöka. Min väninna tyckte vi kunde passa på att gå på bio först och jag sa ja, även om jag egentligen tyckte det räckte gott med en aktivitet för kvällen. Jag hade endast läst några rader om filmen och visste att den handlade om en pappa som letade efter sin försvunna dotter på olika ravepartyn i den marockanska öknen. Jag kan inte säga att det lockade mig. Men det skulle bli mycket värre än så.

Filmen är 114 minuter lång och den första timmen stod jag ut. Den gav mig en krypande ångest, men den var hanterbar. Sedan händer något som gör att man blir totalt golvad och efter det kastades jag mellan en stark vilja att resa mig och gå därifrån och resignation över att det antagligen inte kunde bli värre. Men ångesten satt i och var så stark att jag räknade minuterna tills det skulle vara över. Jag tvingade mig kvar men inom mig surrade som ett mantra ”hur kan någon göra en sån fruktansvärd, fruktansvärd film?”. Jag hade ångest men jag kände mig också provocerad. Varför? Vad var meningen?

Jag kunde inte hålla mig när vi kom ut. "Qué horror!!!" Min väninna som nu sett filmen två gånger visste vad den betydde för henne. För mig skulle det ta till dagen efter innan jag förstod vad den betydde för mig. Jag funderade på den där filmen i flera dagar efteråt. Ångesten släppte tack och lov ganska snabbt greppet om mig men jag kände mig omskakad. Filmen hade tagit tag i mig på ett sätt som jag faktiskt aldrig tror jag varit med om tidigare. Och det var framför allt min egen reaktion som fick mig att fundera, som gjorde mig nyfiken.

När det var som värst och jag faktiskt inte visste hur jag skulle stå ut tänkte jag att det i alla fall var en bra träning i att distansera sig. Jag lever mig väldigt mycket in i känslor och kan ha svårt att skilja på fiktion och verklighet. Känslorna är alltid verkliga även när händelserna inte är det. Det är nyttigt för mig att betrakta ett händelseförlopp utifrån och försöka ställa mig vid sidan om. Så jag använde andra halvan av filmen till att träna på det. Lite som Ronja tränar på att inte trilla ned i Helvetesgapet.

Jag insåg också att filmen fungerade som en slags märklig chockterapi. Som att vara med om nånting fruktansvärt och efteråt se på sitt liv och känna oerhörd tacksamhet för att det är så vanligt och odramatiskt. Men utan att vara med om det där hemska på riktigt. Mindre än 24 timmar efter filmen förstod jag att den var ett mästerverk.

Jag hade en märkligt skön känsla i kroppen dagen efter. Ordet katarsis kom på mina läppar när jag beskrev upplevelsen för min syster. Jag googlade det och fick upp Wikipedias spanska förklaring ”Katharsis (från grekiskans κάθαρσις, katharsis, rening, rensning eller rening) är rening och rening av känslor genom dramatisk konst eller kan vara vilket extremt känslomässigt tillstånd som helst som leder till förnyelse och återställande. Real Academia de la Lengua definierar det som ”purifikation, befrielse eller inre omvandling som väcks av en djupgående livserfarenhet”, liksom den ”purifierande och befriande effekt som tragedier har på åskådarna genom att väcka medlidande, skräck och andra känslor”.

Det är huvudet på spiken och så fick filmen sin mening. För mig.

Det är inte en film att se ensam eller att åka hem själv efter att ha sett. Som tur är, skulle min väninna och jag ju gå på jazzbar efteråt. Man behöver det. Jag hade läst om Bon Bon (https://www.bonbonjazzmalaga.com i tidningen Diaro Sur och blev genast enormt sugen på att gå dit. Jag går nästan aldrig på lokal nu för tiden men hit ville jag. En liten mysig och elegant bar på ett hörn i La Malagueta, inredd med sköna soffor, fåtöljer, smålampor, bokhyllor och ett piano. Deras specialitet är drinkar och livemusik, dels med professionella musiker, dels med ”Micro abierto” då vem som helst får dela med sig av sin konst.

Vi kom dit redan strax efter 20, beställde varsin cocktail och varsin bit ”quiche” som är det enda de har i matväg. Så visade det sig också vara den godaste ”quiche” jag ätit i hela mitt liv. Jag sippade på min Dry Martini och vi fortsatte att tala om filmen och hur viktigt det är att ibland göra saker som man inte brukar göra. Att våga låta sig omskakas blir viktigare ju äldre man blir. Jag har återkommit till det många gånger i år, året jag fyllde 50.

Ingenstans på nätet när jag senare söker information, står det vad som händer i filmen. Jag kan inte heller berätta det. Då tappar den allt. För det är vad som händer inuti dig som är vägen. Filmen är vad du gör den till, men det ångestfyllda landskapet och mardrömmarna som avlöser varandra kan symbolisera ett inre landskap och att hantera det utvecklar och griper tag i en. Att känna är inte farligt. Sirât är onekligen en bro över helvetet till paradiset.

En äldre man i vitt långt hår, mustasch och hatt sätter sig vid pianot. Vid sidan om honom tar en lite yngre man upp en gitarr. Det blir en härlig kväll. Det är precis så bra och så högt att man kan tillåta sig föras med och bort av musiken. Och precis så lagom högt att man stundtals kan återgå till konversationen.

Vi stannar i flera timmar. Publiken är blandad på ett underbart sätt som värmer i hjärtat. Äldre spanjorer, utlänningar och ungdomar. Jazzen är det som binder oss samman. En stund efter att musikerna slutat spela sätter sig en ung kille vid pianot, hans kompisar sjunger med. Och jag tänker att så länge detta existerar är världen en god plats att leva på.

Carin Osvaldsson