På charterresornas tid

PREMIUM BENGT SÄNDH Jag är så gammal att jag var med långt innan charterresorna började. Endast någon ynka procent vuxna svenskar hade satt sin fot utanför landets gränser. Men plötsligt började ett hysteriskt resande främst till södra Europa och Kanarieholmarna, Lyckan var total. Det var guidade gruppresor upp i bergen, paella och grisfester. Ja, detta behöver jag inte skildra – det räcker med att ni sett Lasse Åbergs kultfilm Sällskapsresan. Den skildrar det hela men inte allt, för då skulle den inte klarat censuren. Nå´n måtta får det va.

Yrvakna resenärer som släppts på grönbete utanför det njutningsfientliga Sveriges gränser tog ut svängarna ordentligt. Fri sprit i alla livsmedelsaffärer kom för hastigt för många som spelade över och miste medvetandet. I exempelvis Torremolinos hoppade en yngling ut genom fönstret på andra våningen och bröt båda benen. Hotellägaren sa: Det var synd att han inte hoppade med huvudet före för det är ju en kroppsdel han inte använder.

Charterbolagets guider följde sina resenärer så gott det gick men det kunde ju inte vara med jämnt. På kvällarna agerade guiderna artister och var lustiga på scenen, där de ledde allsång och ordnade olika lekar och tävlingar. Jag minns en grisfest där man tog upp fyra fulla ynglingar på scenen. Tävlingen bestod i att de på given signal skulle springa ner i publiken och den som först kom tillbaka med en BH var segrare. Nästa gång gällde det att komma tillbaka med ett par damtrosor. Däremot såg jag aldrig damer kuta omkring med herrkalsonger.

Som artist var jag gynnad. De olika arrangörerna ringde och erbjöd oss att resa gratis med helpension om vi ställde upp att sjunga på ett strandparty två gånger i veckan.

Så minns jag en gång när vi var på väg till flyget för hemresa: Då säger guiden i mikrofon:
– Ni skall veta att har ni övervikt så får ni betala en extra summa per kilo.
– Oh herre gud, och jag som har ätit så mycket god mat här nere, skrek en gumma.
Detta gav mig en idé. Så när vi kom hem skrev jag en insändare till Expressen och den var införd den 25/11-82. Rubriken löd:

Så här blir resandet rättvist!

Kostnaderna i samband med charterresor är beroende av den vikt den resande med bagage har. Nu betalar alla samma pris. Jag föreslår att både resenär och bagage vägs tillsammans på en våg som visar priset för resan. Man skall betala i proportion till hur mycket man tynger planet. Stor fet gubbe med resväska skall naturligtvis betala mer än en liten dam med handbagage. En fet dam kan välja att ha lite mindre bagage. Rätt skall vara rätt!

Det stormade på Expressen insändarsida ett par veckor och jag kan inte citera allt. Jag fick veta att ”Fetma kan vara sjukligt och skall nu sjuka människor behöva betala mer”. Jag fick bland annat frågan: ”Skall nu bara smala vackra (idealiska) människor kunna köpa souvenirer? Skall inte tjocka och fula människor ha samma möjlighet? Annika 70 kg.”

Jag svarade att ”Visst kan du, kära Annika, också köpa souvenirer. Det finns mycket vackra saker i tyg och papper.”

För att få slut på den alltmer pinsamma ordväxlingen la jag till ett stycke så att alla skulle förstå att jag skämtade: ”För att underlätta flygningen för piloten föreslår jag att vid starten tunga resenärer sitter bak i planet och lätta framtill. Och att man sedan byter plats vid landning.” Det tog slut på den polemiken.

När vi var på väg hem efter en av mina första charterresor i riktning mot Torslanda sade piloten i högtalarna.
”Om vi ser ut till höger om planet så ser vi nu den svenska kusten!”

Även de som satt på planets vänstra sida försökte se fosterlandet. Då fick jag ett infall, reste mig upp i givakt och klämde i för full hals:

Du gamla du fria
du fjällhöga nord
Du tysta du glädjerika sköna…

Först var det bara några få som följde mitt exempel men vartefter sången klingade deltog allt fler. Det uppstod ett slags grupptryck och snart stod alla mina medpassagerare och deltog i sången. Några med tårar i ögonen. Min sambo däremot gjorde sig så liten som möjligt. Hon skämdes å mina vägnar!

Men vi applåderade flitigt sedan planet väl landat.

Bengt Sändh