Inte självklart att bli folkbokförd igen

PREMIUM ANNIKA ELWING Lite nervöst är det att tacka ja till ett jobb i Sverige, flytta och ta med sambo och barn. Får jag komma tillbaka till hemlandet? Får min utländska familj bo här? Dagens inlägg handlar om folkbokföring och personnummer.

Man tänker som utlandssvensk att Sverige finns alltid kvar, det är bara att komma hem om man vill. Jag har också tänkt så. Sedan florerade en artikelserie i en Facebookgrupp för utlandssvenskar. Svenska Dagbladet har skrivit om personer som är födda och uppvuxna i Sverige, som har svenskt medborgarskap, men som har fått avslag från Skatteverket när de har velat flytta hem efter många år i utlandet.

Det oroade mig en del. Tänk om jag inte skulle få stanna? Eller ännu värre – om jag skulle få stanna, men min familj få avslag? Döttrarna har visserligen svenskt medborgarskap från födseln genom mig, men sambon har ingen sådan anknytning, född och uppvuxen i Spanien som han är. Han har inga besparingar som visar att han kan klara sig på egen hand, inget svenskt jobb som väntar.

Innan resan till Sverige skaffade jag appen Freja, som var en förutsättning för att logga in på Skatteverket utan digitalt BankID. Därefter ansökte jag på Skatteverkets krångliga sida om att folkbokföra oss alla fyra, samt om personnummer för de andra tre. Sedan bokade jag tid på närmsta kontor, sju mil från nya hemorten, för ett personligt besök och ID-kontroll för att Skatteverket ska gå vidare med ansökan.

Den aktuella dagen åkte jag direkt från jobbet och mötte upp familjen i Trollhättan, fumlade med bokningskoden för att trycka ut en nummerlapp och försökte att tänka på att Skatteverket och Migrationsverket inte är desamma, trots att de delar lokal.

Jag var enormt tacksam över att mannen jag träffade för så längesedan, som blev pappa till våra barn, är EU-medborgare. Inte för att jag bryr mig om vilken världsdel han kommer från, utan för att slippa ta oss igenom Migrationsverkets nålsöga.

Som lokaltidningsreporter kommer man ibland nära de där omänskliga fallen när människor ska utvisas. Jag minns gråten, både min egen och de andras, när den lilla flickan, jämnårig med min dotter, fick beslutet som skulle tvinga henne att lämna sin familj, trygghet, hund och vänner för att skickas till ett barnhem i ett land hon inte hade släktingar i, där hon inte kunde språket. Det är bara ett år sedan.

Nu hade jag precis läst in mig på ett annat fall, en kvinna som måste lämna sin make och sin restaurang som hon byggt upp på grund av Migrationsverket nej. Jag läste breven hon fått, den hårda tonen i formuleringarna som fick mig att rysa. Tänk att motta ett sådant brev!

Jag tänkte på en barnfamilj på samma ort, i vilken alla utom mamman fått uppehållstillstånd. På tonåringarna som tvingas lämna sina föräldrar, syskon och landet de växt upp i när de fyller 18, mamman som tvingades lämna sina nyfödda tvillingar hos deras svenska pappa när hon själv tvingades bort till hemlandet på andra sidan jorden.

Och jag tänkte på lagstiftarna i den svenska regeringen som har röstats fram av det svenska folket, de som gör allt för att minska antalet utlandsfödda.

Det var en sval, elegant liten kvinna som tog emot oss. Jag fumlade med legitimationer, hyschade på sexåringen, studerade det orörliga ansiktet som läste igenom min ansökan, jag blev fotograferad, sedan sa hon… Att hon inte hittade barnen i datasystemet. Där fanns jag, där fanns sambon, men inga barn.

Jag hade missförstått Skatteverkets krångliga sida. I stället för att registrera barnen hade jag registrerat mig själv tre gånger!
”Det är kört. Vi får åka hem, göra om alltihop.”

Men nej, den svala kvinnan sa att jag kunde registrera barnen där på plats i min mobil. Vår tilldelade kvart drog ut på tiden. Jag var nervös, förstod plötsligt ingenting. Jag måste logga in på Skatteverkets webbsida och kunde inte för mitt liv minnas lösenordet. Lilla dottern med diabetes fick lågt blodsocker, lunchtiden passerade. Jag svettades. Testade igen. Svala damen väntade, pysslade med annat. En liten del av huvudet började fungera, jag kunde gissa mig till lösenordet, loggade in, försökte göra om registreringen som jag inte hade begripit första gången och insåg att jag fortfarande inte fattade. Svala damen hjälpte mig.

Vi var där i över en timme. Jag var så skärrad att när vi gick ut därifrån visste jag inte vilket födelseår jag skrivit på äldsta dottern, men var säker på att jag skrivit olika ankomstdatum till Sverige på ansökningarna. Stod vi på olika adresser också? Om Skatteverket nagelfar ansökningar som Migrationsverket skulle det vara kört för vår del.

Jag kunde inte släppa det, huvudet var kvar på Skatteverkets kontor. När jag skulle köra tillbaka till jobbet upptäckte jag efter en stund att jag var på väg i motsatt riktning, mot Norge.

Mellan tre och sex veckor skulle det ta innan Skatteverket fattade beslut. Jag hade skrivit i en meddelanderuta att jag hoppades på en snabb hantering eftersom sexåringen var nydiagnostiserad med diabetes och behövde komma i kontakt med sjukvården så snart som möjligt.

Det är mycket som inte går att göra innan man är folkbokförd, men det återkommer jag till. I det här inlägget räcker det att konstatera att det var långa veckor av väntan.

Prick på dagen tre veckor senare ringde det från Skatteverket. En handläggare behövde fotobevis på hyreskontraktet, eftersom jag skrivit olika adresser på olika familjemedlemmar. Jag skickade genast ett foto och frågade samtidigt när beslutet kunde fattas. ”I eftermiddag”, svarade rösten.

Det kändes hoppfullt. Men var beslutet positivt? Det måste det väl bara, om hyreskontraktet krävdes? Eller?

Jag orkade inte vänta på den svenska postgången som skulle leverera beslutet. Dagen därpå testade jag att ringa för att be om familjemedlemmarnas personnummer. Jag fick dem! Det betydde att vi nu var folkbokförda i Sverige! Vi skulle verkligen få stanna!

Annika Elwing