Om moral och censur i radio och tv

PREMIUM BENGT SÄNDH Ack ja, vad tiderna förändras och vi med dem. Nu kan man säga precis det man vill i etermedia men på 60-talet, när jag gjorde debut, då rådde sträng censur. Man fick väga sina ord och framför allt inte visa kroppsdelar som kunde väcka anstöt.

Vad gällde radion så fanns en nämnd som bestämde vilka sånger som inte fick spelas. När de fick tag på en LP-skiva, en EP eller en Singel som var lite vågad och kunde väcka anstöt hos lyssnarna så hade man varningsetiketter i tre färger som man kunde klistra på. På dessa etiketter stod ”OBS TEXTEN”. Var etiketten grön betydde det att den inte borde spelas i direkt anslutning till Dagens dikt eller högmässan. Var den gul borde skivan inte spelas utan att presenteras och var den röd fick den inte spelas alls.

Svordomar och könsord var styggelser och Finn Zetterholms och min debut-LP innehöll båda delarna. Men snart kom vi underfund med att sånt som inte fick sändas i radio kunde vi sjunga i tv. Framför allt i direktsända program.

Så fort någonting väckte minsta anstöt hos tittare och lyssnare så skrevs det anmälningar till Radionämnden, som i sin tur skickade en kopia till artisten så detta har jag en särskild pärm för. Det var ord och inga visor ”Folk som inte kan avvara det skäggiga och långhåriga gitarrknäpparfrälsets uppstötningar osv”. En dam anmälde att min vän Finn svurit i tv. Finn svarade med att skriva en liten vers till damen i fråga:

”Min kära lilla fru det var inte alls åt er som jag svor när jag senast var i TV.
Det kanske såg ut som jag vände mig till er men jag menade den kärring som satt breve.”

Så stod Per Oscarsson i bara kalsongerna och höll sexualundervisning i Hylands hörna. Den natten var det inte nådigt att svara i telefon hos tv:s klagomur. Det vet jag för jag lärde känna den dam som satt där den natten.

Så spelade vi in Lars Molins debutpjäs Badjävlar i Öregrund och Östhammar. Bästa teater i svensk tv har den kallats. Finn och jag medverkade som några slags hippietyper och vi skrev tio stycken visor till pjäsen. Budgeten var på 500.000 kronor men regissören insåg snabbt att det behövdes mer pengar. Han tog kontakt med tv och erbjöd sig att göra ett underhållningsprogram till dem för 60.000 kronor. Dessa pengar användes till Badjävlar och i pauserna spelade vi in lite scener till ett program som kom att heta: Trotziga trubadurer på grönbete. Där tog vi ut svängarna.

Det började med att de två tjejerna Kim Andersson och Vanja Basel samt Ernst Günther, Tommy Jonsson, Finn och jag filmades från bakluckan på en kombibil när vi cyklade nakna på en vacker skogsväg ackompanjerade av en indianflöjt. Alla var vi helt nakna så jag var hela tiden rädd att fastna med snoppen i cykelkedjan. I nästa scen går jag och Finn nakna. Jag sjunger om den förbannade sommaren och Finn håller en parasoll över mig.

I en vacker skogsglänta ligger fyra repgubbar i full mundering och sover. Då kommer Finn och jag samt de två damerna och börjar klä av gubbarna När alla är nakna dansar vi en vild ringdans.

Det är mulet och inte mer än tolv grader både i luften och i vattnet. Regissören får för sig att Finn, jag och damerna skall komma krypande genom vassen och upp på land. Här hade man monterat upp en 10.000 Watts kolbågslampa som ett artificiellt solsken. Först i raden kryper undersköna och sexiga Vanja som kliver upp framför kameran med ett stort lyckligt smil, Så kommer Kim lika lycklig och glad men sedan kommer en illsur och gnällig Finn som tycker det är kallt, stickigt och lerigt.
– Nej för fan Finn, du skall vara jublande glad och lycklig, ropar regissören.

Vi får ta om hela scenen. Ut i vassen igen. De båda damerna är skådespelare och gör rollen men Finn är om möjligt ännu surare denna andra gång.

Vi får göra en tredje tagning. Ut i vassen igen. Damerna är proffs och är lika lyckliga denna gång och strax innan Finn skall stiga upp framför kameran sticker jag in en hand mellan hans ben och rycker honom i snoppen. Han far upp med ett illjtut som övergår i ett gapskratt och vilda gester.
– Fy fan Finn, så jävla bra, vilket utspel. Regissören öste beröm över Finn och jag skrattade åt situationen som sådan och fick också godkänt.

Programmet avslutades med att vi alla sitter med öl och nubbe på verandan hos en fiskargubbe och sjunger våra allra fräckaste visor för honom.

Jag var inte måttligt spänd på reaktionerna efter att detta program visats i tv” Nästa eftermiddag tog jag luren och ringde till tv:s Klagomuren som egentligen heter Upplysningen. En dam svarade och jag sa:
– Jo, det gäller det här programmet Trotziga… Längre hann jag inte förrän irriterad telefonist skrek:
– Ja, vem är det jag talar med.
– Bengt Sändh, svarade jag.
– Det kunde jag ge mig fan på, svarade hon.
– Blev det nån rektion på det..?
– Det kan du ge dig på. Hörrödu. Jag satt här när Per Oscarsson tog av sig brallorna i hörnan och jag kan lova dej: Det var fridfullt i jämförelse med det här. Har aldrig blivit så utskälld.
– Stackars dej, sa jag, men jag lovar att jag skall bjuda på ett par stadiga groggar om vi ses på krogen. Vad heter du?
– Birgitta Mörk.

Det gick två år och en kväll satt jag ensam vid ett bord på Gyldene Freden. Då står plötsligt en medelålders dam vid mitt bord och säger:
– Nå, skall du bjuda på en grogg nu då?
– Va fan då för?
– Mitt namn är Birgitta Mörk
– För fan, slå dej ner. Så satt vi där, söp och åt hela kvällen på min bekostnad. En mycket trevlig dam med stor humor. Det måste man väl ha i det jobbet.

Bengt Sändh