Längtan tillbaka till Spanien

PREMIUM ANNIKA ELWING Efter en lycklig sommar, i vetskapen om att ingenting brådskar, att vi kommer att vara kvar i Sverige när sommaren är över, började nya känslor smyga sig på. För mig var det helt oväntat.

– Jag längtar till Spanien, sa elvaåringen precis när vi skulle gå hemifrån för att träffa hennes nya lärare, strax innan skolstart.
– Jaha? Varför då? Vad längtar du efter, frågade jag förvånat.

Stackars unge. Men just då var jag lika oförstående till att hon längtade tillbaka till sitt hemland som jag lät.

Det hade varit en lycklig sommar, tyckte jag. Visserligen hade jag jobbat hela tiden, utom på helgerna, som vanligt med andra ord. Det skulle ha varit skönt att vara lite sommarledig med barnen. Men vi hade kommit fram. Ingenting brådskade som det brukar göra när vi är i Sverige. De vi inte hade hunnit hälsa på i juli och augusti skulle vi kunna träffa under hösten. De utflykter vi inte hunnit med kan vi göra senare. Vi höll på att landa efter ett riktigt kämpigt halvår.

Varje dag var jag glad över att vi lyckats lämna Spanien för att prova på Sverige-livet.

Ända tills samtalet med dotterns lärare. Läraren berättade just om lägret de skulle åka på i början av terminen. Till en mysig sjö, sova på luftmadrasser, paddla, laga mat på stormkök, vara tillsammans och få en rolig start på terminen.

Plötsligt mindes jag Granada, dit dottern hade åkt på skolutflykt i våras. Hon hade haft så roligt! Hon besökte Alhambra, sov på hotell, var uppe i Sierra Nevada, spelade bowling, fick en ny kompis.

I samma blixtförnimmelse såg jag mig själv i Granada. Alla Andalusienresor jag gjort som reseledare. Jag har tyckt om det jobbet. Fått visa resenärerna fantastiska platser. Underbara Granada. Jag tänkte på hotellpersonalen som jag lärt känna, restaurangen jag brukar gå till, killen som spelar hand pan utanför katedralen och som jag alltid sätter mig och lyssnar till en stund. Små butiker jag besöker, bokhandeln, brödkiosken, det mysiga Plaza de la Trinidad.

Jag ska inte åka till Granada i höst. Inte träffa härliga guide-Clara i Sevilla heller. Inte stå på Rondabron, inte se aporna på Gibraltarklippan. Jag avsade mig alla resor jag hade inbokade när jag tackade ja till jobbet i Sverige. Inte bara Andalusienturerna utan också några andra som jag såg mycket fram emot: Argentina och Chile, Galapagos och Amazonas, Peru. Drömresor att få leda.

Herregud, vad har vi gjort? Hur mycket har vi egentligen lämnat när vi flyttat till Sverige? Kommer det att vara värt det?

Det sved till i ögonen, tårar försökte tränga fram och jag tittade åt ett annat håll för att tvinga undan dem. Det går inte att sitta med tårar i ögonen när läraren talade om skolbarnens tvådagarsläger.

Jag ville inte gräva i saknaden. Jag hade varit så hjärtinnerligt less på Spanien när jag reste. Ville aldrig mer bo där. Var så trött på att inte få rimlig diabetesvård, på lurandes husförsäljare, på hur en sjuk sexåring behandlas på sjukhuset, på absurda regler, på att behöva krypa för den som har mer makt, på att frysa om vintern. Jag ville inte mer.

Nu kom saknaden. Men jag ville inte tänka på vänner, födelsekalas, hemtama gator, oändliga stränder med mjuk sand, skaldjur, svärfars paella, filmfestivalen, Sevilla, bergen, Portugal, mitt fikonträd, stopp nu, var den här flytten verkligen en bra idé??

Mycket fungerar bättre i Sverige, men allt är inte bättre här.

Elvaåringen längtar hem. Sambon saknar sin rockgrupp, sin pappa och sina kollegor. Den lilla saknar sina kompisar och vårt tidigare hem.

Det har bara gått en och en halv månad. Jag har njutit av nästan varenda dag i Sverige, men sjutton, det är nog svårare än jag trodde att lämna landet jag bott i så länge.

En svensk kompis som bor i Sevilla har varit på semester i Sverige i drygt en vecka. Har upplevt regn, kyla, kraftig blåst och njutit av vädret. Hon var inte glad över att behöva åka hem till Sevilla när den korta semestern var slut. Jag förstod henne, men samtidigt önskade en del av mig att det var jag som skulle kliva på det där planet, trots rådande värmebölja och röd vädervarning.

Hur ska det här sluta?

Annika Elwing