Kulturkrock i trafiken

PREMIUM ANNIKA ELWING Samtidigt som den spanska trafiken kan upplevas som hetsigare än den svenska, finns också ett avslappnande sätt att framföra sitt fordon, åtminstone i mindre byar.
Tydligen har jag anammat den spanska trafikkulturen mer än jag trodde, vilket har lett till kulturkrock med svenska trafikanter.

Kanske irriterade det mig den första tiden i Spanien – folks negligerande av trafikregler och hänsyn till medtrafikanterna. Rätt som det är, när man kör i en stad med smala gator, eller en liten by, stannar framförvarande bilist mitt framför en. Täpper till trafiken. Det kan vara för att växla några ord med en bekant man sett från bilfönstret, kanske för att hämta upp någon som ska få skjuts, eller så kanske det är en transportbil av något slag som ställer sig i vägen medan chauffören utför sitt ärende. Är det en trafikerad gata bildas snart en rad med stillastående bilar, blir de många börjar de längst bak, som inte ser vad som händer, att tuta. Men ofta väntar man bara lugnt tills den första bilen börjar rulla igen.

Numera uppskattar jag det här avslappnade sättet. Det är som en uppmaning: Slappna av. Ha inte så bråttom. Vad är viktigare än kontakten mellan människor, att hälsa på ett känt ansikte?

Jag brukar själv inte stanna till och hindra trafiken, vare sig i Spanien eller i Sverige, men för några veckor sedan skedde ett undantag, även om jag själv inte tycker att jag utgjorde något hinder.

Jag får ta det från början.

Jag skulle köpa en sängram från ett stort möbelvaruhus. Frakten var så billig att det inte var någon idé att hyra släp och köra dit själv så det kändes som en god idé att göra beställningen på webben. Men eftersom jag betalade med mitt spanska bankkonto dröjde min utländska bank så länge med att svara på kortköpet, att det kom ett mejl om att köpet inte hade gått igenom. Trots att pengarna hade dragits från kontot.

Jag ringde möbelvaruhuset för att kolla om de kunde behålla pengarna och jag gjorde en ny beställning per telefon, eller hur jag nu skulle göra för att få min sängram. Jag var less på att sova på en madrass på golvet.

Telefonkön var på 45 minuter, men jag väntade envist. Gjorde färdigt på jobbet, plockade ihop. Det var fortfarande 25 minuter kvar. Bestämde mig för att spara in lite tid och fortsätta vänta i telefonkön medan jag körde till snabbköpet där jag sedan skulle handla.

Tog med mobilen, hade på högtalarfunktionen. 20 minuter kvar.

Jag hann inte mer än köra ut från parkeringen så svarade någon i andra änden. Jag blev överrumplad. Försökte oförberett förklara mitt ärende samtidigt som jag funderade på hur jag skulle ange ordernumret som fanns i mejlkorgen i mobilen. Jag körde ju.
– Ett ögonblick, sa jag och svängde in till vägkanten en bit från en korsning längre fram, och satte på varningsblinkers för att eventuella bilister som kom körandes bakifrån skulle köra om mig.

Fick fram ordernumret, började läsa upp de många siffrorna.

Då bankade någon hårt på rutan. Gång på gång. Jag tittade upp och såg en ilsken man i 70-årsåldern. Han såg faktiskt jättearg ut och började vråla mot min stängda vindruta.
– Flytta på bilen! Du hindrar trafiken! Du står i vägen! Fattar du inte?!

Jag tittade i backspegeln och såg att två bilar väntade bakom min. Jag vinkade åt dem att de skulle köra förbi, men de begrep inte.

Den arge mannen fortsatte att skrika. Jag gestikulerade mot honom att jag hade uppfattat hans budskap och att jag skulle köra vidare, vilket jag gjorde så fort hela ordernumret hade sagts, men han tystnade inte förrän jag hade åkt.

Jag hade blivit ordentligt arg själv.

Det var inte många sekunder som jag hade stått stilla. Mannen var inte ens en bakomvarande chaufför, utan en gång- eller cykeltrafikant som sett det skedda och ville sätta mig på plats.

Å ena sidan förstod jag att det var en spansk företeelse jag hade anammat, att köra intill vägen och sätta på varningsblinkers för att bakomvarande ska förstå att de kan köra förbi. Man gör inte så i Sverige. Bakomvarande bilister väntar.

Å andra sidan irriterade han mig något enormt, den där viktigpettern. Jag blir provocerad av det där beteendet som jag ibland märker bland svenskar, att sätta folk som gjort fel på plats, få dem att skämmas, och känna sig belåten när man lyckas. Självgodheten.

Jag kommer att tänka på en intervju i tv-programmet Skavlan. En svensk statsminister och hans fru gästade programmet, och hustrun berättade hur hon brukar tillrättavisa folk som slänger skräp på marken. Hon vek sig inte minsann! De skulle sättas på plats! Stadsministerfrun var stolt över sitt mod, sin insats i samhället. En kvinna med kurage!

Och den där damen som stirrade mycket uppfodrande på mig för att jag skulle ta på mig säkerhetsbältet i bussen. Lägg ner den där ilskna minen, tänkte jag och vägrade säkerhetsbälte på pin kiv. Jag är vuxen, lägg av att försöka tillrättavisa mig!

Den här äldre mannen ville också få mig att skämmas, och det var hans otrevliga sätt som gjorde mig förbannad. En vänlig knackning och en påminnelse om att det fanns väntande bilar hade fungerat bättre, tro mig. Med vänlighet och förståelse kommer man långt.

Annika Elwing