Cykling, skönsång och folkmord

PREMIUM MATS BJÖRKMAN Debatten om situationen i Gaza ökar för varje dag och skiftar också successivt. Till och med de mest hårdnackade försvararna av Israel har börjat skruva besvärat på sig när de systematiska bombningarna av palestinier snart går in på sitt tredje år. De tama reaktionerna från det internationella samfundet är en skamfläck för mänskligheten, men den spanska regeringen kan åtminstone hävda att den är en av de få som från början fördömt övergreppen – på båda sidor.

Den senaste veckan har betydligt större energi lagts i Spanien på att diskutera demonstranters uppträdande och huruvida landet ska delta i Eurovision Song Contest om åtta månader än om själva massakern som pågår dygnet runt längst österut om Medelhavet. Särskilt har Partido Populars hållning beträffande Gaza varit ytterst ambivalent.

Spaniens regeringschef Pedro Sánchez var en av de första statsledarna att kritisera Israels bombningar av den palestinska civilbefolkningen. Det ledde till ett flertal diplomatiska konflikter mellan Spanien och Israel samt grundlösa anklagelser från Netanyahus kabinett om antisemitism och stöd till terrorism. Spanien har bestämt fördömt Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 och successivt krävt att den israeliska gisslan släpps.

De senaste veckorna har Spanien lett kraven inom EU på sanktioner mot Israel. Allt fler medlemsländer har börjat efterlysa åtgärder, men EU-kommissionen släpar på fötterna och det har föranlett den spanska regeringen att besluta om en egen bojkott, främst militär sådan. Det är mest en symbolisk handling, då de spanska sanktionerna har begränsad effekt. Israels regering har svarat i numera sedvanlig aggressiv ton och med anspelningar på den spanska inkvisitionen. Dessutom har Israel beslutat att dra sig ur kommande Mobile World Congress i Barcelona, även om det säkerligen mer är en lättnad för arrangörerna än något annat.

Det har varit intressant att se hur många spanjorer tröttnat på den bristande reaktionen på de dramatiska bilder som varje dag spelas upp på nyheterna från Gaza. Som gemene man är det svårt att påverka situationen, men för många spanjorer tog det form i protester mot cykellaget Israel-Premier Tech, som deltog i det spanska cykelloppet La Vuelta. Det är fråga om ett privat lag, men som alltså bär namnet Israel och vars ägare står nära Netanyahu.

Protesterna eskalerade för varje dag under cykelloppet och var så omfattande när cyklisterna kom till Bilbao att deltagarna inte kunde nå målet. Hundratals människor, många med palestinaflaggor, demonstrerade därefter varje dag i både Baskien och Galicien. De flesta protesterade fredligt, men det noterades även en del incidenter med försök att spärra av vägen för cyklisterna.

Naturligtvis kom händelserna att brukas politiskt. Partido Popular, som hittills vägrat kritisera situationen i Gaza, ägnade desto större energi åt att svartmåla demonstranterna mot cykelloppet och både borgmästaren i Madrid José Luis Martínez-Almeida och regionpresidenten Isabel Díaz Ayuso lovade särskilt stort säkerhetspådrag för att garantera att målgången i Madrid den 14 september skulle ske utan incidenter.

Nu vet vi hur det gick. Protesterna mot det israeliska laget blev massiva och tusentals demonstranter intog Madrids gator och tvingade arrangörerna av La Vuelta att avbryta den sista etappen. Samma morgon hade Pedro Sánchez uttryckt sin stolthet över den spanska befolkningens civilkurage, något som fick Partido Popular att hålla den spanske regeringschefen som direkt ansvarig för tumultet.

I ärlighetens namn intog den spanska regeringen en väldigt dubbelsidig roll. Genom inrikesdepartementet och regeringens delegation i Madrid hade de statliga myndigheterna en stor del av ansvaret för säkerheten under cykelloppet. Statliga RTVE direktsände dessutom hela loppet och hade sponsorer som finansierade evenemanget. Samtidigt hade många ministrar svårt att dölja sin tillfredsställelse över protesterna och det faktum att slutetappen inte nådde sitt mål.

Det är legitimt att tycka att politik och idrott inte bör blandas ihop och att man måste värna om idrottsmännens personliga säkerhet. Det har dock inte varit någon måtta på kritiken och anklagelserna från PP-representanter mot demonstranterna och regeringen. Som vanligt har de hårdaste orden kommit från regionpresidenten i Madrid, Díaz Ayuso, och några av hennes kabinettsmedlemmar, som kallat demonstranterna för ”slödder” (gentuza) och likställt demonstrationerna den 14 september med ”kale borroka”. För den oinsatte var det termen som brukades för de oroligheter som begicks i Baskien av stödgrupper till ETA och som inkluderade gatukravaller, brännande av lokalbussar och vandalisering i största allmänhet.

Att PP tillgriper den besegrade baskiska terroristorgamisationen som politiskt slagträ är tyvärr inget nytt. Díaz Ayuso gick dock ännu längre och jämförde det som inträffade i centrala Madrid med Sarajevo under inbördeskriget i Jugoslavien. Jag tror inte att Madrids regionpresident ens var född när det begav sig, men det är uppenbart att hon är ute och cyklar (om uttrycket tillåts i sammanhanget…). I Madrid viftade demonstranter med palestinaflaggor och en bråkdel vräkte omkull kravallstaket. I Sarajevo sköts folk ihjäl av krypskyttar när de gav sig ut för att söka mat. Det hade varit betydligt rimligare om Díaz Ayuso jämfört Sarajevo med Gaza, men i stället poserade hon med de israeliska cyklisterna.

Partido Popular har haft en egendomligt tafatt hållning till Gaza, speciellt mot bakgrund av de opinionsundersökningar som visar att en bred majoritet av den spanska befolkningen anser att Israel begår ett folkmord. Det var först i onsdags, i veckodebatten i parlamentet, som PP-ledaren Alberto Núñez Feijóo för första gången uttryckligen tog avstånd från dödandet av kvinnor och barn. Kanske det är läge att säga ”bättre sent än aldrig”.

Det har börjat uppstå sprickor i det ledande oppositionspartiet. Medan regionstyret i Madrid går helt i linje med Israels regering och i princip kallar alla som kritiserar situationen i Gaza för Hamas-anhängare, har andra enskilda PP-representanter sagt att de anser att Israel begår krigsförbrytelser.

Detta hindrar inte att Partido Popular fortfarande ägnar konflikten större energi på hemmaplan än internationellt. Det senaste mantrat är att Pedro Sánchez bara är intresserad av Gaza för att avleda uppmärksamheten från sina personliga skandaler. Det är svårt att förstå och försvara en sådan hållning.

Jag kan inte låta bli att även kommentera polemiken kring Eurovision. Även om man anser att politik inte ska blandas ihop med kultur, så är det faktiskt Israel som i första hand politiserat musikevenemanget. De israeliska bidragen de senaste två åren har backats upp frenetiskt av Netanyahu och Israel har till och med finansierat kampanjer för att garantera sig tittarröster. Detta är styrkt och förklarar till stor del varför de spanska tittarna de senaste två åren gett Israel den högsta poängen.

En annan förklaring till Israels popularitet hos spanska röstare i våras var polemiken kring RTVE. Den spanska tv-kanalen kritiserade nämligen Israels deltagande, vilket mobiliserade många inom den spanska extremhögern som röstade på Israel enbart för att ge den spanska regeringen en knäpp på näsan. Detta är inte något jag hittar på, utan bekräftades av många inlägg på sociala medier.

Nu har RTVE meddelat att Spanien inte kommer att delta i Eurovision nästa år, om Israel fortsätter att medverka. Detta kan man tycka för eller emot, men sanningen är att oavsett den spanska hållningen är musikfestivalen politiserad av Israel sedan invasionen av Gaza. Och det är väldigt svårt att förstå hur uteslutningen av Ryssland från Eurovision kunde vara så självklar (Ukraina vann till och med för tre år sedan!) medan det finns förbehåll för att tillämpa samma måttstock på Israel.

EU:s tidigare utrikeskommissarie, spanjoren José Borrell, har länge varit mycket kritisk till den israeliska regeringen. I en radiointervju i veckan på Onda Cero hävdade han bestämt att han finner Israels agerande vara till och med allvarligare än Rysslands.

Bojkotter av varken cykellopp eller musikfestivaler utgör någon större skillnad för de miljontals palestinier som är instängda i Gaza. Det är dock stor skillnad att på något sätt markera mot övergreppen och att inte säga eller göra något alls.

Mats Björkman Sydkusten