Höstens första vardag

PREMIUM CARIN OSVALDSSON Lika mycket som jag älskar avbrottet, i form av sommarlovet, i rutiner och den vanliga lunken, lika mycket älskar jag när den tar vid igen efter flera månader utan tydlig struktur. Det var en fredag som blev höstens första riktiga vardag, så kanske är den inte helt representativ för vardagslivet. Men här kommer den i alla fall, en vanlig dag i vårt liv.

Vardagen åter alltså och klockan ringer 07.30. Jag snoozar ett par gånger, segar mig sedan upp och hoppar in i duschen. Om jag duschar på kvällen, duschar jag kallt men på morgonen behöver jag varmt vatten som mjukar upp mig varsamt. Jag öppnar ut till terrassen, sätter på kaffe i min Mokabryggare, det enda sättet jag gör kaffe på sedan många många år, och påbörjar väckning av sonen.

När jag är själv äter jag frukost på altanen, men när Iván är hemma sitter jag i soffan med honom. Varsin skiva rostat bröd med avokado och olivolja. Jag läser bloggar, svt.se och diariosur.es. Uniformen hänger redan framme, pikétröjan struken dagen till ära. Denna läsårets första dag - dagen då Iván faktiskt börjar högstadiet på riktigt enligt det spanska skolsystemet - lyckas vi blir klara i god tid. Vi kör hemifrån redan några minuter över nio. I slutet av läsåret skedde alltid lämning i sista sekunden (de säger att grinden stänger 09.20, men det gör den aldrig).

Jag kör mot kontoret i Fuengirola men stannar i Torremuelle för att hunden ska få sin promenad. Av någon anledning stannar jag alltid här, alltid på samma plats och promenerar tio minuter på ena hållet och tio minuter tillbaka till bilen. Klipporna och havet här är så vackra och jag tröttnar aldrig på vyn som känns dramatisk och vild. Denna dag passerar jag resterna av gårdagens naturbrand som härjade här, mitt bland radhus och lyxvillor. Det luktar blöt aska. Lågorna har slickat palmerna bredvid den gemensamma poolen och bränt träd och gräs ända ned till kustvägen.

Jag kör vidare till jobbet, lyssnar på ljudbok, ”Liken vi begravde” av Lina Wolff som skriver om Skåne och Spanien. Just denna berättelse utspelar sig i Skåne och uppläsaren Sissela Benn läser på en sådan otroligt vacker skånska att man inte kan förstå hur skånskan skulle kunna vara något annat än Sveriges mest skönklingande dialekt.

På kontoret har jag ett möte på Teams. Jag går igenom och uppdaterar våra bostadsannonser. Ringer en advokat. Förbereder måndagens skrivning hos notarien. Det är fortfarande lugnt, en slags mellanperiod mellan sommar och höst. Turisterna har åkt hem och ännu inte ersatts av flyttfåglarna.

Jag åker hem tidigt, äter lunch och går ut med hunden. Jag måste vara på skolan senast 15.30 för att hinna byta en uniformsdel som blev för stor. Det är ovanligt för oftast köper jag för små kläder till sonen. Det fanns inga mindre och han får nöja sig med en sporttröja att drunkna i. Jag väntar på att skolan ska sluta klockan 16 och gör Duolingo (franska) på en bänk i skuggan.

Barnen kommer ut klassvis. När jag börjar känna igen Iváns klasskompisar är de inte längre barn. Det är året de fyller 12 år och vissa har inte kommit igång att växa än, andra är långa som flaggstänger, men barn är de inte längre. Så kommer min son. Lyfter knappt blicken för att hälsa på sin mor. Too cool for school. Jag har tusen frågor men får inga svar. Bara elva böcker som ska plastas in över helgen, min kanske sämsta gren av alla. När vi är ensamma i bilen kommer det detaljer om dagen lite pö om pö, med en sakta växande entusiasm. Om den nya klassföreståndaren som verkar snäll och har svarta tänder. Om vilka ”kändisar” som hamnat i samma klass som honom.

Vi kör som alltid på våra vardagsfredagar till Mercadona och veckohandlar. Sonen messar med kompisar som ska sova över på lördagen. Det bestäms att vi ska göra pasta carbonara. Till vårt eget fredagsmys köper vi kycklingvingar, fryst pommes och aioli. Och så massor av choklad. Vi handlar alltid mer godis - mest choklad - än vi hinner äta upp och det är nog en kvarlevnad från min traumatiska barndom där det var hårda restriktioner kring sötsaker. Må chokladen aldrig ta slut och alltid räcka och bli över. (Obs, vi äter jättemycket grönsaker också!)

Väl hemma igen tar jag faktiskt en liten siesta, en paus under takfläkten som jag installerade i somras och älskar mer än kanske något annat i mitt hem. Jag scrollar och läser. Som läsebok har jag just nu Sot av Sara Strömberg. Den är fantastisk, hon är fantastisk. Skriver deckare med många djup, både i relationer och samhällsanalys, det älskar jag.

Vi tar ett litet mellanmål i form av ”gildas” - små spett med oliver, piparra (grön chilifrukt) och ansjovis, varsin babybel och dricka. Det är en varm dag. När jag går ut för hundens tredje promenad klockan 19, den längre av dem, är det ännu 27 grader.

Jag tar vägen runt golfbanan, skuggsidan och lyssnar på Studio Ett. Tack vare vardagens återkomst kommer jag äntligen upp i 10.000 steg igen. Svetten rinner när jag återvänder. Vi går till poolen. Nu är klockan 20 och vi får den helt för oss själva, en sådan lyx. Det är inte sommar längre och våra spanska grannar badar inte, trots att termometern ligger efter i det resonemanget. Vattnet är svalt. Vi simmar, fram och tillbaka. Tysta. Sonen crawlar och jag tar långsamma brösttag. Att simma är 100% mindfulness. Jag känner mig oerhört rik. Allting är perfekt.

Tre tjejer står utanför staketet och gör danssteg framför en mobil, kanske spelar de in en TikTok-video. Just nu ser jag pre-teens överallt. Jag tycker att det är en sådan fascinerande ålder. Behjärtansvärd. Jag vattnar blommorna med vattenslangen på terrassen, fortfarande iklädd min blöta baddräkt. Sommaren har inte varit nådig, särskilt inte augusti då jag inte var här. Jag måste klippa ned, rensa, köpa nytt… En annan dag. Jag förbereder middagen, häller upp ett glas vin och lyssnar på veckans SK-podd. Mer fredag en vanlig vecka än så blir det inte. Välkommen tillbaka kära vardag.

Carin Osvaldsson