Svenska sjukhus – lek, vänlighet och korv med bröd

PREMIUM ANNIKA ELWING Det som fick oss att bestämma oss för att prova Sverige var sjukvården. Sexåringen hade precis fått diabetes och varit med om en ganska ruskig behandling på det spanska sjukhuset.
Så vad har vi upplevt de här tre första månaderna i Sverige?

Ni som har läst mina onsdagsinlägg ett tag vet att jag efter många år i Spanien flyttade till Sverige för några månader sedan. Jag blev erbjuden ett årslångt vikariat och tog med sambo och barn. Det var strax efter att den yngsta fått diagnosen diabetes typ 1. Vården i Spanien kändes inte som ett bra alternativ, trots att jag fram till pandemin var dess förespråkare. Det var framför allt ämnet insulinpump som skar sig mellan mig och den spanska vården.

Beskedet från spanska vården var glasklart. Insulinpump i Andalusien var bara att glömma. Inte ens små barn får pump förrän efter flera år på väntelista, trots att det är en överlägsen behandlingsmetod för så många. Dagens moderna pumpar är så nära en bukspottskörtel man kan komma. De ger mer insulin när blodsockret stiger, och stoppar doseringen när blodsockret sjunker, för att förhindra kraftiga svängningar. Man behöver bara knappa in hur många kolhydrater man stoppar i sig, sedan räknar pumpen ut doseringen själv. Det är helt fantastiskt. Ett jämnt blodsocker med bra värden leder till en mycket lägre risk för diabetesrelaterade komplikationer senare i livet. Och det blir färre stick.

Jag hade redan just en sådan fantastisk pump, eftersom jag själv är typ 1-diabetiker sedan barndomen. Jag gav gärna bort min till dottern, men det gick inte för sig. Det var sprutor som gällde.

Att vi ens informerades om att det finns något som heter injektionsport, som sätts fast på kroppen och byts var tredje dag, som man sticker i istället för direkt i huden, var enbart tack vare min tidigare nålfobi som gjorde att jag inte klarade att sticka min dotter. Att köpa injektionsportar innebär en stor kostnad varje månad, de är inte subventionerade, men kan man ta den kostnader för att hjälpa sin unge så gör man det.

Men de allra flesta diabetiker, oavsett ålder, sticks alltså med sprutor i Spanien.

Jag tycker att det är förfärligt. Den som inte har diabetes tänker kanske inte på hur många sprutstick det blir per dag. Det är en spruta varje gång man äter eller dricker något med kolhydrater i, samt en spruta med långsamverkande insulin. Om man tänker sig att man äter fem gånger om dagen blir det sex sprutor. Lägg därefter till alla extra doser som måste tas när blodsockret är för högt. Det blir lätt tio sprutor om dagen.

I Sverige skulle dottern få insulinpump. Hon skulle också behandlas med vänlighet och respekt, inte som en produkt. Antagligen vi också.

Det blev Sverige.

Vi kom in snabbt på barndiabetesmottagningen, trots att dottern varken hade svenskt personnummer eller ett europeiskt sjukförsäkringskort. Vi följde med henne, hela familjen.

Intrycken den där första dagen på sjukhuset var så många att de har satt sig i minnet.
– Titta, ett bibliotek!
– Titta, konst!
– En Pressbyrån, de säljer korv med bröd! Vad gott det luktar! Ska vi köpa korv sen?
– Vad tyst det är!
– Vilka fina bänkar!

När vi kom in på själva barnavdelningen möttes vi av en liten lekplats och underbar konst på väggarna av en konstnär jag intervjuat för längesedan. Det var färgglatt, fräscht, fanns tidningar och leksaker och ingenting var trasigt. Jag tänkte på alla de sjukhus jag varit på, med plaststolar som suttit fast på stålställningar i korridorerna, hetsig stämning, högljutt, högtalare som sprakar när någons namn ropas ut, med så hög volym att det gör ont i öronen. Här var så tyst.

Sköterskan var stor och mild och vänlig mot min lilla tjej. Tyvärr krävdes ett blodprov i fingret, men här rådde tålmodighet och förståelse.

Nu har vi varit på sjukhuset flera gånger. Varje gång blir det lek i det roliga väntrummet, och en korv med bröd efter besöket. Alla är oerhört lugna och vänliga.

Ingen insulinpump än, och det beror på att vi, hennes föräldrar, tvekar. Dottern är så hemskt stickrädd. De där injektionsportarna samt de blodsockermätande sensorerna hon får på armen byter vi nattetid när hon sover, hon har själv bett om det. En pump innebär fler stick. Sensorn ska bytas oftare, och många gånger behövs ett stick i fingret för kalibrering. Och så tar det emot att hon ska behöva bära omkring på den ganska tunga insulinpumpen hela tiden. Hålla reda på den långa slangen som går till kroppen. Min unge, som är så spontan, som kastar av sig kläderna och bygger kojor och hoppar i soffan. Ta hänsyn till en apparat som hon sitter fast i?

Men det är oerhört svårt att hålla blodsockervärdet jämt med sprutor. Det studsar upp och ner och mätaren larmar många gånger varje natt, antingen för att blodsockret är för lågt så vi måste gå upp och väcka henne för att ge något att äta, eller för högt, då vi går upp för att ge en extra dos insulin.

Men dottern ska få hjälp mot stickrädslan. Hon börjat på lekterapin. Första besöket var förra veckan, bara för att vi skulle bekanta oss med stället. Det var fantastiskt! Rum efter rum med leksaker på olika teman. Det fanns ett bibliotek proppfullt med bra barn- och ungdomsböcker, ett avslappningsrum med massagestol, sittpuff och bubblande vattenlampa som skiftade i olika färger, ett tonårsrum med musikinstrument, biljard och dataspel, pysselverkstad med allt tänkbart pyssel, sällskapsspel, dockor, utklädningskläder, ja, allt man kan tänka sig. Dottern älskade det! Det blev en lång stund med lekterapeuten vid sjukhushörnet där dockorna var sjuka och behövde ta blodprov. Hon fick med en liten väska med blodprovssaker att öva på hemma.

Ingen tvekan. Det här var det bästa vi kunde göra för sexåringen när det gäller hennes diabetes – att ta henne till Sverige nu när vi fick chansen.

Men lika mycket som sexåringen har vunnit på flytten, lika mycket har hennes elvaåriga storasyster förlorat. Vi kände till att barn med särskilda behov tas bättre omhand i spansk kommunal skola än i Sverige. Vi är bekanta med en familj som såg sig tvungna att flytta till Spanien för att deras barn skulle få hjälp. Men att det var så här? Sambon, som är lärare, känner sig enormt maktlös när han jämför vilken hjälp flickan hade fått om vi stannat kvar i Spanien, istället för att komma hit, där hon än så länge inte verkar ha fått någon hjälp eller några anpassningar över huvud taget.

Annika Elwing