Andalusiens Mount Rushmore

PREMIUM CARIN OSVALDSSON I veckan som gick anlände hösten. Min höst. Jag stoppade täcket i påslakanet och vi åkte på en höstutflykt. Detta är på riktigt årets bästa tid. Temperaturen är lagom och energin återvänder.

I min kalender har jag haft en påminnelse under några veckor att vi skulle åka till La Cueva del Gato i Benaoján nära Ronda. Jag har aldrig varit där och längtade efter ett uppfriskande bad i källan och att få komma ut i naturen. Äntligen orkar man hitta på saker! Temperaturen är idealisk, varken för kall eller för varm.

Jag gör ofta så att jag lägger in saker som inte alls måste göras i min kalender, bara för att jag inte ska glömma bort att då och då organisera mig för något mer än hemmapyssel, vila och spontana aktiviteter i närområdet. Kvällen före hade jag lagt i täcket. Det är en andaktsfull och mycket lycklig stund som infaller någon gång i september varje år. Jag ska tillägga att jag fortfarande sover med takfläkten i gång, men bättre takfläkt och täcke, än ingen fläkt och inget täcke!

I alla fall, jag sov så gott! Och när jag vaknade på söndagsmorgonen och åt min frukost på terrassen (som vetter mot väster) var det kallt. Eller kanske svalt är ett mer korrekt ord, men att dricka mitt kaffe i skuggan i bara trosor och linne, gav mig nästan lite gåshud. I Benaoján skulle det bara vara 20 grader och moln, så jag bestämde att vi skulle satsa på en höstutflykt istället och kom på att jag aldrig varit i El Torcal i Antequera. Nu var dagen kommen. Iván trodde inte heller att han hade varit där. Han brydde sig inte så mycket om huruvida han skulle få bada eller klättra på klippor, han ville till den potentiellt svalaste platsen.

Innan vi körde iväg gick jag en tur runt kvarteret med hunden och i solen var det väldigt varmt, men nu hade jag redan ställt in mig på höst så då fick det bli en höstutflykt. Man kan inte vara så knusslig när man bor på Costa del Sol. Det kan vara 26 grader, men om vinden är lite lite sval och man håller sig i skuggan så kan det absolut kännas som höst om man bara vill det tillräckligt mycket.

Jag packade ned dricka, frukt och ost och på vägen stannade vi och köpte salchichón och färskt bröd. Vi väjde för betalvägen och körde upp förbi Casabermeja istället, där vi sedan svängde av motorvägen och gav oss ut på småvägarna på landet. Jösses så vackert. Torrt och brunbränt ännu, men jag har lärt mig att se tjusningen även i den färgskalan. Färden gick uppför och vi roade oss med att lyssna på musik och se hur temperaturen sakta sjönk. Som mest var den uppe i 28 grader lite utanför Málaga. När vi kom fram till El Torcal var det bara 20 grader.

Himlen var dramatisk, stora moln i olika gråskalor, små blå fläckar här och var och ett underbart blomspruteregn som kom och gick. Vi började med att gå ut på den första indikerade utsiktsplatsen och redan där tappade vi lite grand andan av vyerna och känslan av att vara omgivna av dessa magiska miljoner år gamla klippformationer. Jag har genom åren sett många fotografier på El Torcal och många har rekommenderat platsen, men på bild är det bara platt och grått. Stenar.

I verkligheten är det som att vara omgiven av moln fria för var och en att tolka med bara fantasin som bortre gräns. Och energin som susar och vilar där på en plats där det är lätt att föreställa sig årtusenden som passerat, går inte att förklara med ord. Den måste upplevas. El Torcal var mycket mer känsla än jag hade kunnat föreställa mig. Som det står på skylten som beskriver den gula vandringsleden - Ruta Amarilla; "El Torcal es un lugar donde dejar volar nuestros sentidos… algunas veces se requiere llevar consigo una buena dosis de imaginación.” (El Torcal är en plats där våra sinnen får flyga fritt… ibland krävs det en god portion fantasi.)

Den gula leden är knappt tre kilometer lång och ska ta cirka två timmar att gå. Det är svårt att förstå hur det kan ta så lång tid att gå en så kort sträcka, men efteråt förstår man. Dels stannar man i tid och otid för att fotografera samt studera både detaljer och ta in helheten, dels rör det sig inte om en rak led att promenera i rask takt utan knöggliga stigar fulla med stenar och klippblock. Det går både uppför och nedför, ibland måste man använda händer, ibland måste man dra in magen för att ta sig igenom smala utrymmen och oftast måste man ha blicken fäst på underlaget för att inte snubbla. Så för att njuta av vyerna måste man göra många stopp.

Det är viktigt att hålla ögonen öppna så man inte missar saker. Vi såg bland annat flera bergsgetter, en av dem riktigt nära och stor som en hjort, men väl kamouflerad bland buskar och bergknallar. Och gamarna kan man skåda i höjd med de högsta topparna, men inte desto mindre mäktiga.

Vi gick rundan på exakt två timmar men då stannade vi många gånger samt en längre stund för att äta vår medhavda picknick. Vi hade hunden Pipo med oss och han var överlycklig. Inte minst när han fick ta del av ost, korv och brödsmulor. Då satt han som ett ljus nedanför Iván som dukat upp maten på en stor häll. Solen strålade när vi åt men molnen runt om var ganska mörka och de sista tio minuterna av vandringen började det regna på riktigt. Nu hade temperaturen sjunkit till 16 grader.

Man skulle kunna tro att det förstörde upplevelsen, men icke. Tvärtom. Höstens första riktiga regn gör oss båda lyckliga som små barn på julafton. Det pirrar och spritter och det är som att man känner hopp för framtiden när himlen öppnar sig. Så olika betydelse regn kan ha i ens liv, beroende på hur mycket av den varan man får under ett år. Vi kände ingen brådska alls att gömma oss från regnet. Solen sken dessutom över kusten, det kunde vi konstatera från utsiktsplatsen. Som en bonus fick vi därför på nervägen uppleva en dubbel, mycket starkt regnbåge.

En verkligt magisk dag.

Carin Osvaldsson