Kopparskogen

PREMIUM CARIN OSVALDSSON Sedan det äntligen blivit svalare - eller ja, så himla svalt har det kanske inte varit, men det är i alla fall inte 30 grader varmt - så har det ryckt ganska mycket i mina vandringsnerver. Det har hittills i höst blivit två besök till El Torcal och i söndags var det dags för Kopparskogen. Det var dock aningens för tidigt och jag vill verkligen rekommendera er att ta tillfället i akt nu eller inom de närmsta två veckorna. De guldbruna kastanjeträden uppe i bergen är ett svårslaget konstverk.

Kopparskogen, eller egentligen El Bosque de Cobre, är inte ett geografiskt område per se men syftar på ett specifikt område under en tidsbegränsad period på året. Vi talar om Valle del Genal i Rondabergen som består av en kastanjeskog som normalt sett i början av november, förvandlas till ett färgskådespel när landskapet målas brunt, gult, orange och ockrafärgat i samband med att löven ändrar färg och faller. I år tycks det infalla något senare, då sommaren varit ovanligt varm och lång.

De typiska vitkalkade byarna - kommunerna som utgör Kopparskogen; Alpandeire, Benadalid, Benalauría, Cartajima, Faraján, Genalguacil, Igualeja, Jubrique, Júzcar, Parauta, Pujerra och Yunquera - har en stark och lång tradition kopplade till kastanjen. I slutet av oktober inleds kastanjeskörden och många byar har olika festligheter under november till kastanjens ära. Även på kusten är det nu man börjar se de typiska stånden där det går att köpa rostade kastanjer och som är ett av de första riktiga hösttecknen här.

Hösten - som jag visserligen tycker mycket om på Costa del Sol, eftersom den kommer som en skön lättnadens suck efter sommaren - är också en period jag känner mig lite Sverigenostalgisk. Jag saknar den tydliga årstidsväxlingen och inte minst de starka färgerna. Så en tur till Kopparskogen är ett sätt att få lite av det, fast bara 1,5 timmes bilfärd hemifrån.

I söndags hade jag stämt träff med en vän i Pujerra där de dagen före hade firat ”El día de la castaña”, vi missade alltså firandet, men jag tänkte också att det kanske därför inte skulle vara så mycket folk på söndagen. Men tji fick jag. Jag anlände dit strax före klockan elva och bilen framför mig var den sista att få köra in i byn. Sedan stängdes byn för trafik och jag blev snällt hänvisad till att parkera strax utanför, längs den ganska smala, kurviga vägen utan någon särskilt bred vägren. Jag och alla andra som kom efter mig. Vi var inte de enda som tyckte det var passande med en söndagspromenad i Pujerra första helgen i november.

Detta märktes dock inte särskilt mycket när vi väl började vandra. Visst var det folk ute och gick, däribland en del större grupper, men tack och lov promenerar jag alltid snabbare än spanjorer så jag kunde lätt passera och under långa stunder strosade vi helt själva i den vackra naturen med den magiska utsikten över La Serranía de Ronda, på vissa platser ända ned till havet. Sanningen är att löven knappt hunnit börja bli gula än, men förvandlingen hade inletts och jag gissar att det redan nu en vecka senare går mer mot koppar än grönt. Oavsett vad så besviken blir man knappast, för det här är en trakt som får en på fall alla tider på året. Och luften var hög och klar och marken täcktes av fallna löv och kastanjer.

Jag hade googlat och valt en led på Wikiloc, men det hade inte behövts. Det var väldigt enkelt att finna utgångspunkten för byns leder och sedan bara följa stigen. Rutten vi gick var cirkulär och drygt sex kilometer lång, vilket kändes lite lite så vi gjorde en avstickare och hamnade på en häftig utsiktsplats och kom totalt upp i drygt åtta kilometer. Vi hade picknick med oss och när vi kom tillbaka till byn letade vi upp bästa platsen och det var Mirador de la Cruz med öppna vyer norrut mot Júzcar, Parauta och Igualeja.

Det fanns dock ett par restauranger i byn - om någon föredrar det framför picknick - vilket fick mig att minnas sist jag var i Pujerra 2019 med Iván. Det var en ganska spontan utflykt utan picknick. Eller kontanter. Det var alltså före pandemin och gick inte att betala med kort på ett enda ställe. Så fick fick snopna bege oss därifrån, ut på Rondavägen och ned mot kusten innan vi kunde få något i magen.

Pujerra är en mycket söt och speciell liten by. Den hade enligt statistikinstitutet INE 290 invånare förra året. Jag misstänker att befolkningen är ganska till åren, men även att de som stannar kvar lever länge då byn klättrar på berget och höjdskillnaden mellan den lägsta och högsta punkten är ungefär 55 meter. Det kanske inte låter så mycket, men byn är som sagt väldigt liten, så det märks. Jag är hyfsat vältränad och går minst 10.000 steg varje dag, men klarade inte av att promenera i byn och prata samtidigt. Vi hejade på flera gamla bybor som inte alls tycktes ha samma problem.

En annan kuriös detalj är att det faktum att Pujerra ligger på ett berg som lutar nedåt åt norr, fick mig att helt tappa min inre kompass. Jag blev fullständigt förvirrad på plats när jag tittade på kartan och var under en lång stund helt övertygad om att Google maps hade vänt allt upp och ned. Till och med i efterhand när jag nu skulle skriva om vår vandring, var jag säker på att vi hade lämnat byn via en led på den norra sidan och sedan kommit tillbaka och gått genom byn, nedåt, söderut till utsiktsplatsen där vi åt vår lunch. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför ingenting kändes rätt. Men det är ju för att jag är van vid att utgå från kusten där bergen blir brantare ju längre norrut man kommer.

Eller så är det bara så att jag har ett sällsynt dåligt lokalsinne. Men det är ovanligt att jag lägger in en rutt att följa och sedan börjar gå i motsatt riktning. Flera gånger. Det viktigaste för er att minnas är dock att ni måste åka till Pujerra, eller någon av de närliggande byarna, nu genast. När jag körde dit åkte jag kustvägen och sedan Rondavägen upp från San Pedro. På hemvägen tog jag dock miste (jag var ju redan snurrig så det var lätt att fortsätta i samma anda) på en väg, hamnade i Igualeja och när jag väl kom ut på A-397 bestämde jag mig för att ta vänster istället. Det blev vägen genom Ronda, förbi Ardales och Cártama, 20 minuter längre till Benalmádena, men ombyte förnöjer.

Se SK-tv från kopparskogen:

Carin Osvaldsson