Sveriges roll i Andra världskriget – 2

PREMIUM BENGT SÄNDH När Sveriges roll i kriget diskuteras är det oftast transiteringen som kommer på tal. I andra hand kommer exporten av järnmalm och kullager, men detta är bara en liten del av allt vårt fjäsk.

Vi svenskar hängde ordnar och medaljer på tyska koryféer och lät vår ÖB ta emot en tysk orden. År 1939 besökte vår Kung Gustav V Berlin, där han hängde en kunglig medalj kring halsen på Herman Göring. Den hette: Kommendör med stora korset av Svärdsorden.

En av vår två främsta finansmän, Jacob Wallenberg, utnämndes av Hitler till Kommendör av Tyska örnens förtjänstorden för att han gjort Tredje riket synnerligen stora tjänster.

Vi hjälpte tyska myndigheter med registrering av judar. Våra kommuner, landsting och församlingar servade Tyskland genom att utfärda arierintyg när tyskarna ville veta om någon svensk affärskontakt var jude.

Vår polis hade ett nära samarbete med sina kollegor i Gestapo. På svenska polisstationer gick Gestapo som barn i huset.

Vi skickade vänskapliga delegationer från armén, flottan, flyget, pressen och kyrkan på guidade rundresor i det av Tyskland ockuperade Frankrike. Dessa skrev sedan reseskildringar om vilken fin ordning det blivit i Frankrike.

Vi bjöd in tyska officerare till militärmanövrer. Vi levererade trähus som vi körde upp till norra Finland med hundratals svenska lastbilar. I Luleå hade tyska armén två jättemagasin med alla de förnödenheter de behövde i kriget på Nordkalotten.

Vi försåg tyskarna med båtar, hästar, kött och vi reparerade deras militärfordon med mera. Vi utlämnade nazimotståndare, flyktingar och desertörer till dödsläger, tortyr och avrättning.

Vår regering trotsade grundlagen och ströp det fria ordet och yttrandefriheten då man beslagtog tidningar och satte dess redaktörer i fängelse för att de berättat sanningen om naziregimens förbrytelser. Samtidigt lät vi den nazistiska propagandan flöda fritt.

Vi hade sträng censur av allt som kunde tänkas stöta den tyska regimen när det gällde litteratur, teater, revyer, film och andra kulturyttringar. Vi hade ett rikligt utbyte med Nazityskland med idrottsevenemang, konstutställningar, film, teater, mässor och olika utställningar.

På en parad i samband med Barnens dag-firande i Stockholm gick en tysk officer i täten och bar den svenska fanan. (Det var väl inte mer än rätt med tanke på hur mycket vi hade hjälpt tyskarna med). Vi hade till och med en ”Hitlerskola” för barn i Stockholm och ett organiserat utbyte av sommarbarn.

Våra banker och juvelerare med flera gjorde fina affärer i tyskt stöldgods, däribland tandguld från koncentrationslägren. Vi satte vår egen demokrati ur funktion med beslag av tidningar, transport- och skingringsförbud, döljande av fakta, telefonavlyssning, brevcensur.

Vi hade 16 arbetsläger för oliktänkande. Man utförde hus- och kroppsvisitationer hos antinazistiska organisationer. Ledande nazister höll tal till svensk trupp. Listan kan göra längre.

Vid krigsslutet sökte sig tusentals krigsförbrytare till Sverige som en säker tillflyktsort. Vi rannsakade dem aldrig. De hölls en kort tid i läger och släpptes sedan. Waffen-SS stämplades i Nürnbergrättegången som en krigsförbrytarorganisation, men de svenska soldater som tjänstgjort där blev aldrig ens förhörda i saken.

Svenska officerare som var med och startade nazistiska organisationer och grupper, även inom försvaret, och lämnade uppgifter till Nazityskland och planerade en statskupp i Sverige, blev aldrig ens förhörda utan sparkades snett uppåt. Flera befordrades. Samma sak gäller höga polischefer och byråkrater.

Det går aldrig att uppskatta hur många tusen flyktingar som pinades ihjäl i koncentrations- och dödsläger efter att ha vägrats asyl i vårt land.

Fortsättning följer.

Bengt Sändh