”Alla svenskar ser likadana ut”

PREMIUM ANNIKA ELWING Här hemma har vi en evig diskussion. Jag menar att alla spanjorer är oerhört lika varandra, medan sambon påstår att svenskar är kopior av varandra och att det är omöjligt att se skillnad på dem.
Jag har varit övertygad om att det är jag som har rätt, ända tills jag behövde namnet på en lärare i barnens skola.

Ibland hittar man tröstande rader skrivna av någon som vet hur det är, som kan sätta ord på något man känner. Jag säger inte att ordekvilibristen Emil Jensens rader är tröstande i det här fallet som jag snart ska komma till, men varje gång jag hör hans ”Sämsta egenskaper” på Youtube ler jag inne i mitt huvud och tänker att jag inte är ensam om att inte känna igen folk:

”Jag är rädd för att förlora, ännu räddare för att vinna, och allra räddast för att det ska bli jämt skägg. Jag är rädd för skägg. Jag känner inte igen folk som har skägg. Jag känner inte igen någon över huvud taget för jag lider av prosopagnosi, en slags neurologisk ansiktsblindhet som gör att jag kan kasta mig om halsen på folk som jag aldrig har träffat och så hälsar jag inte ens på folk som jag känner skitbra, vilket kan verka arrogant, vilket jag säkert också är, innerst inne.”

Min mamma brukade säga att ansiktsblindheten var ett släktdrag från min morfar, som tycktes känna varenda en i stan, men som aldrig visste vilka han stannade och pratade med eftersom han inte kände igen dem.

Jag tycker att det är hemskt att träffa på människor på platser där de inte borde vara. Det vill säga, utanför deras vanliga sammanhang. Kassörskor, läkare, receptionister, barnens kompisars föräldrar. Ibland har jag dragit mig för att åka och handla ifall jag skulle råka stöta på någon som jag inte känner igen trots att jag borde. En gång råkade jag på en rödhårig person som jag faktiskt kände igen och frågade henne hur det hade gått med graviditeten, övertygad om att det var dotterns nyss gravida förskolepedagog jag konverserade. Det var det inte.

När jag har varit ute med sambon har jag alltid behövt fråga i efterhand, utom hörhåll, vilka vi just har pratat med eftersom jag aldrig känner ingen dem. Han tror ibland att jag skämtar, men jag har verkligen ingen aning om ifall de vi stannar och pratar med är bekanta, grannar, klassföräldrar, sambons barndomsvänner eller kanske föräldrar till hans elever. Man vill ju inte hälsa överdrivet trevligt på någon man aldrig träffat.

Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker att det har varit mycket svårare att känna igen folk i Spanien än i Sverige. Ser inte alla spanjorer likadana ut, typ? Sambon protesterar. Hävdar att i Spanien finns alla sorters utseenden: mörk hy, ljus hy, mycket eller lite hår på kroppen, olika hårfärg, ögonfärg, frisyrer och ansiktsdrag. Han menar att det är svenskarna som alla ser likadana ut, och nu har han fått medhåll av sina klasskamrater på sfi.

Enligt sambon är svenska kvinnor så lika varandra att det enda som skiljer oss är att vi över 40 bär glasögon.

Jag protesterar förstås, men häromdagen inträffade något som fick mig att fundera.

Äldsta dottern har fått ett favoritämne i sin svenska skola; art, som innefattar både bild och slöjd. Hon är kreativ, men de senaste åren i den spanska skolan, sedan den fantastiska läraren blev sjuk, har dottern inte haft bildämnet så ofta som hon borde. Vissa lärare har inte lagt någon vikt vid det. I våras fick hon gå ut och ha schacklektioner med yngre elever när hon egentligen borde ha fått måla.

Nu fuskas det ingenting och varje måndag står det kreativa ämnet på schemat. För tillfället har barnen textilslöjd, och dottern kom hem för ett par veckor sedan och berättade om något de hade gjort som hon tyckte mycket om. Eller, hon försökte åtminstone berätta. Jag förstod inte. Det var något med garn, och att göra en lång orm, och att inte vilja att lektionen tar slut.

Virkning?

Dottern hade ingen aning om vad det kallades.

Jag fiskade efter fler ledtrådar men var fortfarande osäker på om det var virkning de håller på med, och jag ville ta reda på det för att, i så fall, köpa virknål och garn så dottern kunde fortsätta hemma.

Jag bestämde mig för att skicka ett mejl till läraren i textilslöjd och fråga!

Dottern har särskilda behov och att lära sig namn är en av många svårigheter, hon visste förstås inte vad textilslöjdläraren heter. Men jag hade en idé. Barnen hade fått sina skolkataloger och på sista sidan fanns fotot med skolans alla lärare, samt deras namn. Dottern kunde bara peka ut läraren åt mig, ansikten har hon aldrig haft svårt för.

Det visade sig inte vara så lätt som jag hade trott. Dottern studerade bilden länge, tittade och tittade, utan att känna igen sin textillärares ansikte. Inte för att läraren inte var med, utan för att, som dottern sa, alla kvinnor såg likadana ut.

Annika Elwing