Tonårsmamma i dagens Spanien

PREMIUM CARIN OSVALDSSON I veckan som gick fyllde jag tolv år som mamma. Följaktligen fyllde min son det samma och vi går in på upploppet av barndomen och närmar oss tonåren med stormsteg. Det märks redan tydligt att vi är på väg in i en ny fas i livet, för min del en ny fas i föräldraskapet med en delvis ny roll. Vad är bäst och sämst med att vara mamma till en ”pre-teen” i Spanien idag? Hur har tonårslivet förändrats här från 1980- och 1990-talen till nu? Vad är bättre och vad är sämre?

Det är lätt att tänka att det mesta har blivit sämre, för barn i allmänhet och för ungdomar i synnerhet. Den digitala världen som barnen växer upp i, de många farorna som hotar, den omedelbara och ständiga vetskapen (tack vare ett konstant och obegränsat nyhetsflöde) om allt hemskt som händer och vad det gör med friheten särskilt under den så viktiga frigörelseprocessen. Skärmarna. Det stillasittande livet. Sociala medier.

Det är lätt att glömma allt som blivit bättre. Men jag väljer att avsluta med det i dagens text som består av mina reflektioner kring att vara mamma och hur man kan hantera övergången när ens barn plötsligt inte längre är ett litet barn längre. Det är ju visserligen en långsam utveckling, men jag förvånas också av hur vissa saker förändras nästan över en natt. Det ger en minst sagt ”food for thought”.

Jag längtade mycket efter att bli mamma och när jag väl blev det var jag 38 år. Jag hade verkligen rastat av mig och tyckte att det var rena drömmen att få ägna mig åt något nytt och någon annan. Jag levde i lite av ett rosa skimmer ganska länge, tyckte de jobbiga sakerna med att ha en bebis kändes små i jämförelse med tanken på livet utan barn. Men det kom en brytpunkt när jag framför allt i efterhand kan förstå att jag nog ändå tyckte att det var lite jobbigt att vara mamma. Kanske för att vi föräldrar separerade och det sedan dess varit allt eller inget, vilket inte är idealiskt då det antingen är väldigt intensivt eller alltför tyst och ensamt. Kanske för att jag inte har familj i närheten och aldrig har haft någon hjälp.

Men när småbarnsåren var över - som jag givetvis njöt väldigt mycket av också - har allting bara känts bättre för varje år. Varje ålder är mer fantastisk än den förra. Det är sällskap, någon att prata med, hitta på saker med, som utmanar en men som på många sätt fungerar som en själv. Små barn små problem, stora barn stora problem, säger de. Tonåren som man vet är den största trotsåldern av dem alla och där ens egen makt och kontroll blir mindre än någonsin, har legat långt bort. Något som skulle komma. Sen. Nu är den bakom hörnet och jag känner mig lika delar fascinerad som livrädd.

När jag var yngre reflekterade jag mycket kring vuxnas - äldres - klagande ton över tonåringar. Jag reagerade på hur okej det var att prata illa om hormonstinna ungdomar, hur jobbiga de är och hur de aldrig gör något rätt. Samtidigt är det den åldern jag själv minns som den man verkligen kämpade som allra mest. Med sig själv, alla andra och hela omvärlden. Man vet inte vem man är, vem man ska bli eller vilken relation man ska ha till någonting. Det tar all ens energi. Alla har vi gått igenom denna metamorfos och ändå står folk runt omkring och rynkar på näsan och beter sig som att varje ungdoms frigörelseprocess är personligt riktad mot dem och ett dålig beteende de skulle kunna välja bort om de bara ville.

Jag måste fortsätta minnas detta i alla de stunder som kommer och som jag behöver minnas just detta.

Det jag tycker är svårast - och tro mig jag vet att det kommer att bli mycket mycket värre innan det blir bättre igen - är att det plötsligt inte går att kommunicera på samma vis som tidigare. Det jag uppskattade med att mitt barn blev äldre var att det gick att prata om saker och ting. Och så plötsligt går inte det längre och det i en period av livet när just kommunikationen är nyckeln till precis allt. Hur hanterar man det? Jag gissar att man bara fortsätter att försöka och aldrig ger sig och lägger sig platt. Man fortsätter att tänka högt och ställa tusen frågor fast man bara får grymtningar till svar.

Det som skrämmer mig mest är det parallella universum som den digitala världen utgör och som nu öppnar sig som en avgrund och där jag hur mycket jag än försöker skapa en imaginär kontroll, vet att den enda kontrollen jag har i slutändan är den bas jag lagt och fortsätter lägga för att skapa en trygg, intuitiv och god människa som vågar välja vara transparent när han verkligen behöver det. Hur litar man på sitt växande barn? Man tror man har så mycket tid på sig att uppfostra dem och sedan går det så fort och man inser plötsligt att grunden redan är lagd och huruvida man gjorde ett bra jobb eller inte, det vet man inte förrän tonåren är över.

Det som jag ser som mest utmanande just i detta nu och som jag inte alls hade förväntat mig - jag förstår nu att det borde jag ha gjort - är att frigörelseprocessen 2025 inte alls ser ut som den gjorde 1990. Jag vill egentligen inte gå in på politik idag, men förr var ju ungdomarnas sätt att göra revolt mot etablissemanget att gå mot vänster. Nu går dem mot höger. De är mer konservativa än den äldsta levande generationen och hur ska jag kunna relatera till det? Vad gör man? Biter ihop och hoppas det går över? Hotar barnet med uteblivet underhåll? Jag skämtar.

Hittills har jag kunnat influera mitt barn. Jag kände att om vi pratade om grundläggande värderingar så kunde jag förmedla det jag står för och han lyssnade och tog till sig. Demokratiska principer. Mänskliga rättigheter. Solidaritet och respekt. Men hur tar man sig an komplicerade frågor som dessutom i dagens Spanien är mycket polariserade - när man vet att ens barn nu träder in i en ålder där hans största uppgift är att ifrågasätta det jag säger?

Det finns många orosmoln. Men i ärlighetens namn så finns det även väldigt mycket som har blivit bättre och som fyller mig med hopp. Om vi jämför Spanien på 1980- och 1990-talen med 2025 så har familjerna blivit mindre hierarkiska och föräldrarna mindre auktoritära med mer dialog och mindre ”för att jag säger det”. Det lägger ju grunden till en generation som kanske visserligen är mer bortskämd men även mer ödmjuk, inlyssnande och respektfull av den enkla anledningen att det är så den har behandlats.

På ”min tid” - om jag nu hade bott i Spanien som ung - var skolan betydligt stelare och striktare än den är idag när det finns ett större fokus på den emotionella biten och på att lära sig arbeta i grupp. Förr fanns också många tabun kring sexualitet, känslor och mental hälsa och även om det såklart kan bli ännu bättre, så är det ändå frågor som är på agendan idag och som gör det lättare att dela svåra frågor med andra och att ta hjälp när så behövs.

Dagens Spanien är också betydligt mer jämställt och även om det sprids en hel del i motsatt riktning på sociala medier, så har dagens ungdomar trots allt vuxit upp i en verklighet där de flesta pappor är närvarande och aktivt engagerade i både hushållsarbete och barnuppfostran. Inte minst gäller det dem som växer upp med skilda föräldrar där delad vårdnad numera utgör hälften av alla skilsmässor i familjer med minderåriga barn.

Före år 2005 existerade inte ens termen ”delad vårdnad” i Spanien. Att ett skilsmässobarn växer upp halva tiden med vardera förälder behöver i varje enskilt fall givetvis inte per automatik innebära en bättre uppväxt och en bättre grund för en bra tonårstid och liv i stort. Men på samhällsnivå tror jag det påverkar kraftigt i positiv riktning att barn med två föräldrar har lika tillgång till båda och att killar får en fadersfigur som är närvarande och engagerad.

Jag har nog ställt fler frågor än jag svarat på idag. Men så är livet. Och så är min inställning till det generellt. Det mesta blir oftast bättre om man ställer fler frågor än ger förutbestämda svar som man tror är huggna i sten. Just nu får mina frågor till min ”pre-teen” sällan några svar. Men jag fortsätter att ställa dem. Tills vi kommer ut på andra sidan.

Carin Osvaldsson