Pinsamt Juan Carlos

PREMIUM Nästa vecka, den 1 december, kommer vinternumret av tidningen SK ut. Min ledare i tidningen är högaktuell och som en extra tjänst till Plus-prenumeranter delar jag den exklusivt med dem redan idag.

Den 22 november var det exakt 50 år sedan monarkin återinfördes i Spanien. Juan Carlos I av Borbón kröntes två dagar efter diktatorn Francisco Francos död och den nye kungen kom att få en avgörande roll i demokratiseringen av landet. Som bekant har Juan Carlos fallit i onåd på senare år och utgivningen av hans memoarbok bidrar mest till att hälla salt i såren.

I skrivande stund har boken, som bär titeln Reconciliación (försoning), ännu inte givits ut i Spanien. Den har publicerats först i Frankrike, enligt vissa källor för att de spanska myndigheterna inte ville att utgivningen i Spanien skulle sammanfalla med kungahusets jubileum. Skadan är i vilket fall redan gjord.

Innehållet i boken har naturligtvis spridits som en löpeld i spanska medier och någon försoning i ordets rätta bemärkelse verkar det verkligen inte vara fråga om. Juan Carlos utstrålar bilden av en bitter gammal man som beskyller alla andra för sina olyckor och som vägrar erkänna personliga misstag. Många av de mest kontroversiella frågorna som ledde till Juan Carlos abdikation tas inte ens upp i boken, vilken skrivits av en fransk journalist.

Så världsfrånvänd är Juan Carlos att han gör gällande att abdikationen 2014 till förmån för sin son Felipe helt och hållet berodde på kungafaderns fysiska besvär. Det ökända fallet under en elefantjakt i Botswana 2012 och den efterföljande höftoperationen hämmade visserligen starkt kungens vidare rörelser. Han ignorerar däremot att han befann sig på jaktsafari med sin dåvarande älskarinna Corinna Larsen och att han roade sig kungligt (i ordets rätta bemärkelse) i en tid då en stor del av den spanska befolkningen led vedermödor på grund av den svåra finanskrisen.

Sällan har en hjältegloria fallit med en sådan duns som den som bars av den tidigare spanska statschefen. Juan Carlos prisades under decennier som förgrundsgestalten bakom demokratiseringen av landet. En mängd skandaler tvingade honom dock att inte bara abdikera, utan senare även gå i exil. Skandalerna har gällt både en mängd utomäktenskapliga relationer – av vilka några hållits hemliga för allmänheten med statliga anslag – och skumma affärer omfattande miljontals dollar från autokratiska länder, som undanhållits i skatteparadis.

De omtvistade memoarerna har publicerats mot den nuvarande kungen Felipes uttryckliga vilja, vilket utgör det definitiva sveket av Juan Carlos mot sin son. I den åldrige monarkens ögon är situationen däremot den omvända, då han klandrar sin son – och framför allt drottning Letizia – för att ha avskärmat honom från familjen och för att ha agerat känslolöst.

Inte nog med att Juan Carlos i sina memoarer spyr galla över i princip alla utom sin hustru Sofía – han lovordar samtidigt Franco. Det senare är kanske inte så konstigt, med tanke på att det var diktatorn som handplockade Juan Carlos som efterträdare. Vem hade dock kunnat gissa att den som en gång var det demokratiska Spaniens främsta ikon, på sin ålders höst skulle lovprisa Franco.

Jag vågar påstå att antalet republikaner i Spanien blivit ännu fler sedan boken gavs ut – och då har den alltså i skrivande stund ännu inte nått den spanska handeln.

Mats Björkman Sydkusten